Musik. Det enda som kan väcka oss från bruset och all pessimism. Det behöver inte intellektualiseras eller pratas om. Vi behöver bara lyssna. Jag har satt ihop en Spotify-lista med 21 låtar om fred.
I en värld där vuxna människor skriker och bråkar så är vi många som har glömt kompassen som alla barn har inom sig: krig är fel och fred är rätt.
Oavsett religion, ideologi eller yttre attribut vill majoriteten av alla människor leva i fred. Musiken jag växte upp på förmedlade det.
Så utan att säga mer, varsågod. Här är 21 låtar att lyssna på om du har tappat din kompass.
Under hösten 2022 fick jag vid två tillfällen frågan att berätta hur jag ser på världen. Första gången var det filmaren Martin Krajewski som ville veta vad jag brinner för i en ”nyfiken-på” film. Andra gången var det i en essä som jag skrev för digitala Sverigemagasinet. Titta och läs på filmen och essän nedan. Båda handlar om att möta sina rädslor.
Essän:
Förmoda att du ligger på din dödsbädd och vet att du bara har ett par minuter kvar att leva. Vad tänker du nu? Är du nöjd med livet som du har bakom dig? Känner du här och nu att du lyckades omvandla allt som du har haft inom dig till denna makabra och vackra värld som du har haft privilegiet att finnas i, denna korta stund på jorden? Om ja så vill jag gratulera dig. Det finns en möjlighet att du har nått höjden av människans evolution. Kanske är du skälet till att det över miljontals år blev så att vi gick från encelliga organismer till att bli skrattande och talande varelser. Om du inte är helt nöjd så vill jag fråga varför. Du kanske har svaret själv. Det brukar vara så. I nästan alla undersökningar som har gjorts där äldre människor får lista saker som de önskar att de hade gjort annorlunda återkommer en sak: oro. Denna ständiga oro. Denna sekundära känsla som kommer från den mest primära känslan av alla: rädsla.
Jag tror att vi människor är mest rädda för att möta oss själva. Det är min tro att när vi vågar möta våra egna rädslor på riktigt så finns det inget annat utanför oss själva som kommer skrämma oss. Jag menar naturligtvis inte sådana basala saker som att vara rädd för mörkret eller att få höjdskräck när man åker upp i en hög byggnad. Nej, jag menar de rädslor som har bildats inuti oss själva genom åren som sakta har blivit en del av vår personlighet. Rädslorna som bildar våra inlärda begränsningar och självförnekelser. Försvaret vi bär på när någon kommer med ett förslag som utmanar oss att utvecklas. Och tänk: den som försvarar sina begränsningar är den som får leva med dem.
Bättre att ångra något man har gjort än något man inte har gjort. Rädslans primära funktion är att varna. Den har hjälpt oss genom de 200 000 år som vi Homo Sapiens har trampat runt på den här jorden. Den har varit i konstant konflikt med vår andra positiva primära känsla: nyfikenhet. Vår hjärna har inte ändrats speciellt mycket heller. Vi reagerar nu som då.
Under tid har rädslan förvandlats till en negativ känsla som kickar igång när vi blir uteslutna och när vi känner oss övergivna. Våra förfäder som tog sig från kontinent till kontinent slog varje kväll ner runt lägerelden för att samtala hur kommande dag skulle se. Stammen eller byn såg och betedde sig exakt som vårt sinne gör idag. Du hade hövdingen som bestämde. Den andliga ledaren som sökte mening. Mammorna och papporna som värnade om barnen. Krigarna som letade mat och höll utkik. Uppfinnarna som skapade ny teknik. Äventyrarna som ville utforska det som fanns längst bortom horisonten. Samma äventyrare som idag skulle få en ADHD-diagnos och få tala ut i TV. Men runt lägerelden satt det också några som inte ville att stammen skulle utforska. Som tryggt tyckte att det var bra som det var. Som skrämdes av förändringen. Dåtidens soffpotatisar.
Vad lamslår oss? Är det tryggheten? Är det rädslan för vad andra människor ska tycka eller tänka? Är det rädslan för att återigen få känna en obekväm känsla? Det vet inte jag. Jag tror att var och en måste hitta sina rädslor för att sedan utmana dem. Visst kan det tid. För mig tog det väldigt många år för att ens kunna identifiera vad de rädslorna var. Arbetet med att titta på dem ordentligt tog många år och var väldigt jobbigt men det resulterade i att jag idag står på scener runt om i Sverige och berättar hur jag gjorde.
Jag heter Houman Sebghati och är scenkonstnär, föreläsare och processledare. När jag kort för den som inte är nyfiken ska förklara vad jag gör kan denne ofta bli förvirrad. Det blir svårt för den som har kämpat med att specialisera sig på en sak och en sak endast, att förstå att det finns vi som har lagt tid och energi på att bli bra på flera saker. Titlar är till för dem som tror att man är det man gör. Ve och fasa. Jag bryr mig inte som tur är utan fortsätter att prata med människor till den rätte dyker upp. Då börjar det nya samarbetet, det nya äventyret. Det var på slutet av 90-talet som jag började musik i en studio som staden hade bekostat för oss ungdomar. Vi gjorde skitiga demos som spred sig på kassettband längst den gröna tunnelbanelinjen och gjorde oss till sägner inte bara i Stockholm utan runt om i Sverige.
Tack vare musiken började jag studera och åkte till Nya Zealand där jag fick med mig den tes som jag nu delar med mig av till ledare, chefer och anställda i publik och privat sektor. Några år senare släppte jag min debutplatta och slog igenom. Men framgången och artistlivet blev för ytligt. När jag för femtioelfte gången stod och lyssnade på en packad snubbe eller tjej på någon nattklubb på en liten ort lång bort, insåg jag att det var dags att göra något annat. Så jag började spela med ett band för ungdomar! Fan vilken skillnad det blev. Inte nog med att det var klart mycket trevligare att köra soundchecken med morgonkaffet istället för att testa mickarna med två öl, nu fick jag faktiskt en utmaning när jag skulle få dessa kaxiga ungdomar att digga det vi gjorde. Efter 12 år som scenkonstnär kan jag lugnt säga att de gillar när vi spelar för dem. Jag fortsatte spela, tog en lärarexamen på universitetet och började föreläsa inom folkbildningen. Ena dagen var jag med lastbilschaufförs-söner som knappt hade träffat någon från storstaden. Dagen efter satt jag med ungdomar i ett miljonprogram och pratade om hur viktigt det är med utbildning. Dessa år var mina hundår och jag tittar tillbaka på dem åren med värme. Sedan kom det en ny växtvärk. Jag var på turné i Norrbotten och gjorde två gigg om dagen. Jag körde turnébussen någonstans mellan Haparanda och Kiruna när det gick upp för mig att jag nu också hade skapat nya begränsningar.
– Varför är jag inte på ett kommunhus nu och föreläser för direktörer, sa jag till vår basist i bandet.
– Ja varför gör du inte det, sa han.
Sagt och gjort. Sju år senare är det exakt det jag gör. Processleder och utbildar ledare. Är jag rädd för att möta människor ibland? Tacka fan för det. I början var det jättenervöst. Pizzarbagarsonen med sjukskriven mamma ska lära de höga hönsen om hur vi kan bättra på våra relationer? Samma kille som har stökat sönder otaliga platser och offentliga rum genom åren. Den elaka rösten skrattade åt mig i mitt eget sinne. Den kritiska rösten som egentligen tillhörde någon annan ville få mig att bli rädd. Den ville lamslå, få mig att ge upp. Men nej, det fick den inte. Hade jag lyssnat på den rösten skulle världen inte få uppleva allt det fina och goda som jag har att komma med. Jag skulle ha svikit min omvärld. Så därför går jag numer upp på morgonen och säger till killen i spegeln att han behövs, inte bara på scenen som musiker, utan även som en ledare som kan förändra sig själv. Och då, kanske då, kan människorna i rummet jag befinner mig inspireras till att förändra sig själva. Det är min förhoppning. Jag tror nämligen inte på att förändra världen. Jag tror på att förändringen kommer inom. Att förändra mig själv. Allt annat är bonus.
När du lägger dig på sängen ikväll, testa att föreställa dig att din säng är din dödsbädd. Föreställ dig att du när du somnar aldrig kommer att vakna upp. Vad kommer du tänka? Jag lovar att dina rädslor kommer att komma. Blir dem jobbiga så låt dem vara det. Jag lovar att dem inte kommer att döda dig. Det är bara känslor. Testa att tänka på något som du hade velat göra, eller något du skulle vilja få ogjort. Är det rädslor? Testa att skriva ner rädslorna. Berätta om dem för någon som kan lyssna. Bearbeta dem. Slutligen: möt dem! Det som väntar sedan är magiskt. Det sägs att man kan gå igenom en dag på två sätt. Antingen att tro att magi inte finns. Eller att det magiska finns i varje sekund. Vad tror du?
Nyheten om Einárs död blev en sorgsen nyhet som så för många av oss. Märkte efter någon dag att röster började höjas om att nyheten inte hade blivit så stor om Einár inte hade varit vit/svensk. Jag tog till Instagram för att skriva av mig. Det resulterade i att P4 Stockholm hörde av sig för ett samtal. Se inläggen nedan. Först texten och nedan under intervjun med Dejan Cocorilo på P4. Intervjun i sin långa helhet längst ner.
I 10 dagar sitter man i total tystnad. Från 4.30 på morgonen till 21 på kvällen. Man äter emellan. Går på promenader. Tvättar sina kläder. Och vilar när det behövs.
Vipassana är en meditationsmetod som kommer från norra Indien, och som har bevarats i klosterna av munkarna. Metoden är den samme som buddhan Siddharta Gautama lärde ut. Ordet buddha betyder den upplyste.
Jag skulle inte säga att jag har blivit buddhist. Utan att jag mer har lärt mig att meditera genom den här metoden. Vipassana betyder ”insikt” och är ingen sekt eller dogm. Det är gratis att åka dit och man donerar efteråt den summan vill donera. Vipassanacenter finns över hela världen och det nordiska centeret ligger i Ödeshög.
Jag rekommenderar alla att åka dit. Det är ingen semester, utan det kräver hårt arbete när man i ädel tystnad, vänder blicken inåt.
Bilden nedan är tagen tillsammans med två av de andra deltagarna innan hemfärd.
Om du är intresserad av dhamma och meditation så gå in på hemsidan och titta: https://sobhana.dhamma.org/sv/
Vilket år! Jag talar nog för alla när jag säger att det kunde ha varit bättre. Jag hoppas att jag talar för många när jag också skriver att det kunde ha varit sämre. 2020 blev året då vi fick ett tillfälle att gå inåt. För min del har det varit på sin plats. Att kunna gå inåt är något många skulle må bättre av att göra. Att ha tillgång till det verktyget är en gåva.
Att umgås mindre på krogen. Spendera tid ensam. Upptäcka nya sidor med sig själv. Detta är egenskaper som jag fick tid att uppleva och utforska. 2020 var året då bokningarna och föreställningarna skulle bli fler. Istället fann jag mig ensam hemma, avbokad och inställd.
Att jag släppte mitt första studioalbum på fem år, blev lite av en paradox. Min musik har alltid levt i det verkliga livet. Även när det är dags för release. Därför var det extra kul att få till en liten releaseturné, där vi kunde sälja de tryckta vinylerna som Alexander Gubic på Rum Femton har varit med och tagit fram.
Då de flesta artister nu har gått till att endast förlita sig på online streams, fick jag gå 20 år tillbaka i tiden och släppa mitt album på vinyl. En otrolig tillfredställelse.
2020 var året då vi fick tillfället att bli lite mer ödmjuka. Vissa av oss tog det tillfället. Ta ett dopp i vattnet och rena oss från det som har varit. Kanske byta umgänge. Reflektera över det som verkligen betyder något. Tillåta sig själv att känna efter. Självkritiskt beakta de mönster som man har burit på. Och sakta kanske medge för sig själv vad som egentligen betyder något, inte bara för egot, utan för hela ens befinnande.
Skuldsaneringen går att beställa online i flera nätbutiker. Maila info@rumfemton.se för att köpa den direkt av distributören.
Efter 17 år har jag besökt Iran för fjärde gången i mitt liv. De två första gångerna var jag 5 respektive 7 år gammal. Sedan dröjde det tills att jag var 23. Och nu som 40-åring fick jag uppleva det som någonstans är mitt andra hemland. Det blev en spirituell och upplevelserik resa. Den första veckan reste jag runt med mina vänner från tonåren: Magro och Ladji. Med oss var även min farsa, Parviz. Vi landade i Tehran och åkte kort därefter 1400 km med nattåget till Bandar-Abbas vid Persiska Viken. Där tog vi efter en natt på hotell, båten till ön Qeshm som efter revolutionen har stått orörd. Shahen av Iran hade planer på att förvandla ön till en internationell turistö, men den lotten föll sedermera på den tio gånger mindre ön Kish. Nåväl. Vi åkte bil i 50 km tvärs över ön och kom fram till en liten hamn där vi hoppade i en liten båt för att kolla delfiner. Vi såg inga delfiner så vi åkte till den lilla ön Hengam där 800 personer av folket Bandari bor. 150 familjer och tre bilar huserar på ön. Jag fick där ett samtal med en tjej som bor på ön. Ett samtal som jag har föreställt i mitt sinne i snart fem år. Jag fick svar på frågor jag sedan länge har haft om Afro-iranierna (Bandari). Bandarifolket är en blandning av Indier, Araber, Somalier, Habesha och Iranier. Deras språk är en kreol av Indiska, Arabiska, Farsi och engelska.
Efter våra äventyr i Persiska Viken flög vi med Kish Air upp till Esfahan, den gamla huvudstaden. Staden är ett slags Orientens Paris med vackra parkvägar och broar kring floden som flyter igenom staden. Både jag och och mina vänner blev tagna av hur vacker staden är. Innan vi åkte hade min vän Ladji varit orolig för hur han som Afro-svensk skulle bemötas. Han jämförde med en bekymmersfull resa som han och många andra afrikaner har gjort till Turkiet. Hela vår resa gick mot hans förväntningar. Vi kunde inte röra oss i fem minuter utan att folk ville höra var han/vi kom ifrån. Den Iranska gästvänligheten gjorde inte bara ett starkt intryck på mina vänner, utan även på mig. På många sätt är jag glad att jag mina svenska vänner följde med till Iran. Det gav mig möjlighet att stärka min svenska identitet i en iransk kontext och vice versa. Aldrig har jag känt mig så svensk-iransk som under den veckan jag spenderade i två persiska klimatzoner.
Efter att mina vänner åkte var jag kvar med min farsa. Då började min egna resa. Jag började röra mig på Tehrans gator ensam. Gick till frisören. Åkte taxi. Tunnelbana. Buss. Var jag än vände mig var jag nu en del av folket. Och där jag slog mig ner ville folk höra min historia. Jag fick en utlännings röst men som kunde prata persiska. Folk fann det fascinerande att jag som 40-åring var född i ett annat land. Min farsa var en av de första 10 iranierna som på 60-talet kom till Sverige. Har ännu inte träffat någon svensk-iranier som är äldre än mig och som är född i Sverige. Det ger perspektiv. Färden fortsatte. Jag och farsan åkte norrut till den tredje klimatzonen. Området kring Kaspiska Havet kallas kort och gott ”Norr”. På bergen ligger snön fortfarande kvar och det var verkligen fantastiskt att uppleva den kalla luften när vi bilade genom bergen, mot att en vecka tidigare ha befunnit oss i 35 graders värme. Vi stannade i Shomal (Norr) i tre dagar. Jag fick lära min farsa på ett sätt som aldrig tidigare.
Jag träffade min far för första gången när jag var 9 år gammal och växte upp med min mamma i Stockholms västra förorter. Detta har genom åren skapat massor av frågor i mitt inre som aldrig riktigt har blivit besvarade. Väl tillbaka i Tehran återstod ett par sista saker innan min resa var över. Att besöka mammas släkt och få svar på de frågor jag hade. Jag fick avslut. Med både sorg och lättnad har jag gjort fred med mitt förflutna. Med denna lättnad spenderade jag mina sista dagar att handla ”Soghati” (presenter från en resa) till familj, vänner och grannar. I norra Tehran finns bazaren Tajrish som likt många andra bazarer ligger inomhus i byggnader som är väldigt gamla och vackra. Mitt flyg lyfte på en söndag kl 03.30. Jag packade väskan och åkte ut till Imam Khomeini-flygplatsen vid midnatt. Halvt nervös sträckte jag fram båda mina pass till den unga killen som i passkontrollen. Han tittade på min keps och frågade vad det var för märke. Jag svarade att det var ett märke från en rappare som heter Nasir. – Nasir? svarade han. – Ja, Nasir Jones. – Han sjunger väl inte om dåliga saker? – Nej då, svarade jag. Han tittade på mina pass och granskade mina papper en lång stund. – Du är välkommen till mig, när du vill sa jag. Han log. – Ha en lycklig färd. En dag kanske jag kommer till dig, och då kanske jag kan gå och se Nasir Jones tillsammans med dig.
