9 oktober spelade jag tillsammans med 15 musiker i ett genreöverskridande musikaliskt samarbete. Hiphop möte världsmusik och klassisk musik. Det var jag, Donné och Scenkonst Sörmlands Sinfonietta. Konserten spelades in av Sveriges Radio och sänds i etern i November.
Så här skrev Eskilstuna-kurirens Nils Sjöstedt om konserten som framfördes i två akter:
En dunge av stråkar, blås och allsköns instrument omger Houman Sebghati och framför honom sitter en nyfiken publik.
Han rappar och de lyssnar. Ett mörker målas upp, fött ur en dyster och karg samtid. Men musiken glöder och blir till en brasa att kura ihop sig kring under torsdagskvällen.
Han är något av en doldis inom svensk hiphop. På hans CV finns samarbeten med Ken Ring, många uppdrag som föreläsare och flertalet plattor.
Pondus är ingen bristvara, så det är svårt att inte undra varför han inte har nått ut till fler. Houman Sebghati verkar inte bry sig. Ikväll är publiken strax över tio personer stark och han ser genomtrygg ut. Med sig har han Scenkonst Sörmlandssinfonietta, som på ett par dagar lyckats sammanfoga hans hiphop med subtila arrangemang.
Det är en kollision i teorin, men inte i praktiken. Det fläskiga, bombastiska och kaxiga får plats, liksom det mer försiktiga.
Tankarna drar åt den amerikanska hiphopgruppen The Roots, vars signum är hemsnickrade beats som spelas på riktiga instrument. Hiphopbeats är annars uppbyggda på samplingar, ljudsnuttar som sammanfogas till en helhet. När allt är live så blir det så mer verkligt.
Och verkligheten slår hårt. Självutlämnande historier om förlorade släktingar, förlorade drömmar eller vänner som förlorat sig själva till missbruk. Det är mörkt, men rätt vad det är slängs det på ett kol på brasan och hoppet flammar upp.
Synd att konsertens andra halva blir något av en transportsträcka. Det finaste visar sig sitta i det subtila. Lyckligtvis har extranumret ett groove att dö för. Det är mäktigt, hoppfullt och snyggt. Ett perfekt avslut på en serie historier.
