Ny video!

I tre år jobbade vi fram detta. Musiken producerad av Moe Sakwanda. En låt som är tre år gammal blev en TT-nyhet.

Featuring Albin Gromer & Sep
Videoredaktör: Ari ”Azze” Pereira för Exit Stage Left
Regisserad av Houman Sebghati
Video producerad av Ari ”Azze” Pereira, Sokol Mustafa, Houman Sebghati
Director of Photography: Albin Sjödin, Henrik Jensen
Aerials: Exit Stage Left, Henrik Jensen
Cameos: Rosanna Dinamarca, Reine Brynolfsson, Jimmy Wamala

Klättra upp igen – rösta med hjärtat!

Det sägs att gatan skiter i politik. Gatan har annat för sig. Som att hitta mat för dagen. Som att överleva. Är överlevnad viktigt så borde vi alla gå och rösta. I valet 2018 har rasismen på riktigt chansen att få makt. Igen. Vi som är utsatta för rasismens strukturer vet att detta inte är något nytt. Att bli avhumaniserad är en del av vardagslivet för människor som inte har ett germanskt arv.

Så jag säger rösta! Rösta för kärleken. Mot rasismen, sexismen och hatet mot de homosexuella.

De människor som har valt att gå hatets väg genom att dela upp oss i kategorier ska inte vinna. Vi ska inte låta oss styras av ett gäng förlorare. Dessa människor som vill dela upp i grupper oss är inte tillräckligt smarta eller intelligenta för att leda. De som vill dela upp oss som utlänning och svensk. Muslim och kristen. Invandrare och flykting.

Jag säger: hata dom inte, för dom vet inte bättre. Och låt dom inte vinna.

När den 9 september kommer, gå till din närmaste vallokal och rösta. Allt du behöver ta med dig är ditt leg eller ditt pass.

Ny video från St:Eskils Kyrka i Haninge

Detta är en liveupptagning från ett framträdande vi gjorde i Haninge. Från Stress platta ”Playlist” som släpptes 2011. Låten heter ”Kan du förstå”. Sång av Dinah Yonas och Trumpet med Henning Ullén. En riktig fin kväll där vi deltog i en kvällsmässa. Istället för psalmer blev det mina låtar som publiken lyssnade på. Allt medan de läste texterna ur ett häfte man fick i en broschyr. Snyggt. Tack till alla inblandade. Extra stort tack till Milad som filmade och klippte.

Min resa till Iran

Se mer bilder från resan längst ned

Efter 17 år har jag besökt Iran för fjärde gången i mitt liv. De två första gångerna var jag 5 respektive 7 år gammal. Sedan dröjde det tills att jag var 23. Och nu som 40-åring fick jag uppleva det som någonstans är mitt andra hemland. Det blev en spirituell och upplevelserik resa. Den första veckan reste jag runt med mina vänner från tonåren: Magro och Ladji. Med oss var även min farsa, Parviz. Vi landade i Tehran och åkte kort därefter 1400 km med nattåget till Bandar-Abbas vid Persiska Viken. Där tog vi efter en natt på hotell, båten till ön Qeshm som efter revolutionen har stått orörd. Shahen av Iran hade planer på att förvandla ön till en internationell turistö, men den lotten föll sedermera på den tio gånger mindre ön Kish. Nåväl. Vi åkte bil i 50 km tvärs över ön och kom fram till en liten hamn där vi hoppade i en liten båt för att kolla delfiner. Vi såg inga delfiner så vi åkte till den lilla ön Hengam där 800 personer av folket Bandari bor. 150 familjer och tre bilar huserar på ön. Jag fick där ett samtal med en tjej som bor på ön. Ett samtal som jag har föreställt i mitt sinne i snart fem år. Jag fick svar på frågor jag sedan länge har haft om Afro-iranierna (Bandari). Bandarifolket är en blandning av Indier, Araber, Somalier, Habesha och Iranier. Deras språk är en kreol av Indiska, Arabiska, Farsi och engelska.

Efter våra äventyr i Persiska Viken flög vi med Kish Air upp till Esfahan, den gamla huvudstaden. Staden är ett slags Orientens Paris med vackra parkvägar och broar kring floden som flyter igenom staden. Både jag och och mina vänner blev tagna av hur vacker staden är. Innan vi åkte hade min vän Ladji varit orolig för hur han som Afro-svensk skulle bemötas. Han jämförde med en bekymmersfull resa som han och många andra afrikaner har gjort till Turkiet. Hela vår resa gick mot hans förväntningar. Vi kunde inte röra oss i fem minuter utan att folk ville höra var han/vi kom ifrån. Den Iranska gästvänligheten gjorde inte bara ett starkt intryck på mina vänner, utan även på mig. På många sätt är jag glad att jag mina svenska vänner följde med till Iran. Det gav mig möjlighet att stärka min svenska identitet i en iransk kontext och vice versa. Aldrig har jag känt mig så svensk-iransk som under den veckan jag spenderade i två persiska klimatzoner.

Efter att mina vänner åkte var jag kvar med min farsa. Då började min egna resa. Jag började röra mig på Tehrans gator ensam. Gick till frisören. Åkte taxi. Tunnelbana. Buss. Var jag än vände mig var jag nu en del av folket. Och där jag slog mig ner ville folk höra min historia. Jag fick en utlännings röst men som kunde prata persiska. Folk fann det fascinerande att jag som 40-åring var född i ett annat land. Min farsa var en av de första 10 iranierna som på 60-talet kom till Sverige. Har ännu inte träffat någon svensk-iranier som är äldre än mig och som är född i Sverige. Det ger perspektiv. Färden fortsatte. Jag och farsan åkte norrut till den tredje klimatzonen. Området kring Kaspiska Havet kallas kort och gott ”Norr”. På bergen ligger snön fortfarande kvar och det var verkligen fantastiskt att uppleva den kalla luften när vi bilade genom bergen, mot att en vecka tidigare ha befunnit oss i 35 graders värme. Vi stannade i Shomal (Norr) i tre dagar. Jag fick lära min farsa på ett sätt som aldrig tidigare.

Jag träffade min far för första gången när jag var 9 år gammal och växte upp med min mamma i Stockholms västra förorter. Detta har genom åren skapat massor av frågor i mitt inre som aldrig riktigt har blivit besvarade. Väl tillbaka i Tehran återstod ett par sista saker innan min resa var över. Att besöka mammas släkt och få svar på de frågor jag hade. Jag fick avslut. Med både sorg och lättnad har jag gjort fred med mitt förflutna. Med denna lättnad spenderade jag mina sista dagar att handla ”Soghati” (presenter från en resa) till familj, vänner och grannar. I norra Tehran finns bazaren Tajrish som likt många andra bazarer ligger inomhus i byggnader som är väldigt gamla och vackra. Mitt flyg lyfte på en söndag kl 03.30. Jag packade väskan och åkte ut till Imam Khomeini-flygplatsen vid midnatt. Halvt nervös sträckte jag fram båda mina pass till den unga killen som i passkontrollen. Han tittade på min keps och frågade vad det var för märke. Jag svarade att det var ett märke från en rappare som heter Nasir. – Nasir? svarade han. – Ja, Nasir Jones. – Han sjunger väl inte om dåliga saker? – Nej då, svarade jag. Han tittade på mina pass och granskade mina papper en lång stund. – Du är välkommen till mig, när du vill sa jag. Han log. – Ha en lycklig färd. En dag kanske jag kommer till dig, och då kanske jag kan gå och se Nasir Jones tillsammans med dig.

 

Krönika i Metro om TV4

Jag har skrivit om programledaren Alexander Bards rasistiska åsikter som jag anser att TV4 normaliserar. I efterspelet kan jag i kommentarerna läsa hur svenskar som aldrig har kunnat utsättas för rasism, tolkar och tar sig friheten att bestämma vad rasism är och inte är.

Det är exakt detta som den här krönikan handlar om. Hur människor tar sig friheten att tolka hur andra människor uppelever diskriminering. Kan jag som man beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad könsdiskrimenring är? Naturligtvis inte. Kan jag som heterosexuell beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad diskrimenring grundat på sexuell tillhörighet är? Självklart inte.

Följande krönika kritiserar det faktumet att ”det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism”. Länk.

Jag är van. Jag är 40 år gammal. Och jag är van vid att möta rasism.

Det råder en förvirring kring rasismen i Sverige idag. Det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism. I dag tycks antirasism ses som ett politiskt ställningstagande i stället för ett värnande om mänskliga rättigheter. Hur kan frågan om allas lika värde vara partipolitisk när de mänskliga rättigheternas historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad partipolitiken gör? Är allas rätt till mänskliga rättigheter ens en diskussion?

Vi pratar en hel del om civilkurage. Vi ser det som en dygd. Om den homosexuella killen på tunnelbanan får höra glåpord eller den somaliska mamman med slöja får stenar kastade på sig, så ser vi det som god etik att ingripa eller att säga ifrån. Som individer är vi nog alla överens om att den sortens beteende är oacceptabelt. Vad jag saknar är något jag vill kalla för Institutionskurage. Varför kan vi inte förvänta oss att stora institutioner och företag ska ha samma moraliska kompasser som enskilda individer har?

Låt mig förklara. I dagarna har ett av Sveriges stora familjeunderhållningsprogram, ”Talang”, premiär på TV4. I det kan barn och vuxna från hela landet visa upp sina talanger för en jury som just nu pryder hela landets reklampelare. En av jurymedlemmarna är musikproducenten Alexander Bard.

Alexander Bard har tidigare i direktsänd tv propagerat för att man ska få använda n-ordet och hävdat att det inte är rasistiskt. När han blev ifrågasatt av en skådespelare som själv är afrosvensk och som anser att ordet är rasistiskt, så fick skådespelaren till svar att skaffa sig ett liv och blev kallad för n-ordet ytterligare tre gånger av Bard. En person hos Diskrimineringsombudsmannen har till och med kritiserat Bard för detta. Bara de senaste åren har Bard hävdat att muslimer är våldsamma och intoleranta, sagt att han är väldigt anti-islam i direktsänd tv, kallat Centerkvinnorna ”sjuka jävla missfosterhjärnor”, kallat före detta justitieminister Beatrice Ask för ”bitch” och sagt att han hoppas att hon ska dö en långsam och plågsam död.

Allt detta är gamla nyheter. Ändå fortsätter TV4 lyfta Bard som en av sina stora profiler på bästa sändningstid. För oss som drabbas av Bards åsikter ger det uppfattningen att TV4, som påstår sig stå för människors lika värde i kampanjer som ”Noll rasism”, just nu hjälper till att normalisera hans agerande och åsikter genom att fortsätta ge honom stora uppdrag. Att hänvisa till yttrandefrihet håller inte när Bards uttalanden och åsikter sårar och förödmjukar så många människors trosuppfattningar och innersta tankar – varav många av dem dessutom är del av TV4:s publik.

Det är här institutionskuraget kommer in. Kuraget där man står upp för allas lika värde genom att gå emellan mobbare och de som utsätts. Det är rimligt att jag kan förvänta mig detta från ett så stort företag som TV4-gruppen. Jag ska inte behöva förklara för mina döttrar varför en fullvuxen karl sitter på tv och mobbar människor för att de har en annan hudfärg och tro än han själv. För som det ser ut nu bidrar TV4 till att den kommande generationen, våra barn, blir lika vana vid rasismen som vi har hunnit bli.