Krönika i Metro om TV4

Jag har skrivit om programledaren Alexander Bards rasistiska åsikter som jag anser att TV4 normaliserar. I efterspelet kan jag i kommentarerna läsa hur svenskar som aldrig har kunnat utsättas för rasism, tolkar och tar sig friheten att bestämma vad rasism är och inte är.

Det är exakt detta som den här krönikan handlar om. Hur människor tar sig friheten att tolka hur andra människor uppelever diskriminering. Kan jag som man beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad könsdiskrimenring är? Naturligtvis inte. Kan jag som heterosexuell beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad diskrimenring grundat på sexuell tillhörighet är? Självklart inte.

Följande krönika kritiserar det faktumet att ”det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism”. Länk.

Jag är van. Jag är 40 år gammal. Och jag är van vid att möta rasism.

Det råder en förvirring kring rasismen i Sverige idag. Det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism. I dag tycks antirasism ses som ett politiskt ställningstagande i stället för ett värnande om mänskliga rättigheter. Hur kan frågan om allas lika värde vara partipolitisk när de mänskliga rättigheternas historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad partipolitiken gör? Är allas rätt till mänskliga rättigheter ens en diskussion?

Vi pratar en hel del om civilkurage. Vi ser det som en dygd. Om den homosexuella killen på tunnelbanan får höra glåpord eller den somaliska mamman med slöja får stenar kastade på sig, så ser vi det som god etik att ingripa eller att säga ifrån. Som individer är vi nog alla överens om att den sortens beteende är oacceptabelt. Vad jag saknar är något jag vill kalla för Institutionskurage. Varför kan vi inte förvänta oss att stora institutioner och företag ska ha samma moraliska kompasser som enskilda individer har?

Låt mig förklara. I dagarna har ett av Sveriges stora familjeunderhållningsprogram, ”Talang”, premiär på TV4. I det kan barn och vuxna från hela landet visa upp sina talanger för en jury som just nu pryder hela landets reklampelare. En av jurymedlemmarna är musikproducenten Alexander Bard.

Alexander Bard har tidigare i direktsänd tv propagerat för att man ska få använda n-ordet och hävdat att det inte är rasistiskt. När han blev ifrågasatt av en skådespelare som själv är afrosvensk och som anser att ordet är rasistiskt, så fick skådespelaren till svar att skaffa sig ett liv och blev kallad för n-ordet ytterligare tre gånger av Bard. En person hos Diskrimineringsombudsmannen har till och med kritiserat Bard för detta. Bara de senaste åren har Bard hävdat att muslimer är våldsamma och intoleranta, sagt att han är väldigt anti-islam i direktsänd tv, kallat Centerkvinnorna ”sjuka jävla missfosterhjärnor”, kallat före detta justitieminister Beatrice Ask för ”bitch” och sagt att han hoppas att hon ska dö en långsam och plågsam död.

Allt detta är gamla nyheter. Ändå fortsätter TV4 lyfta Bard som en av sina stora profiler på bästa sändningstid. För oss som drabbas av Bards åsikter ger det uppfattningen att TV4, som påstår sig stå för människors lika värde i kampanjer som ”Noll rasism”, just nu hjälper till att normalisera hans agerande och åsikter genom att fortsätta ge honom stora uppdrag. Att hänvisa till yttrandefrihet håller inte när Bards uttalanden och åsikter sårar och förödmjukar så många människors trosuppfattningar och innersta tankar – varav många av dem dessutom är del av TV4:s publik.

Det är här institutionskuraget kommer in. Kuraget där man står upp för allas lika värde genom att gå emellan mobbare och de som utsätts. Det är rimligt att jag kan förvänta mig detta från ett så stort företag som TV4-gruppen. Jag ska inte behöva förklara för mina döttrar varför en fullvuxen karl sitter på tv och mobbar människor för att de har en annan hudfärg och tro än han själv. För som det ser ut nu bidrar TV4 till att den kommande generationen, våra barn, blir lika vana vid rasismen som vi har hunnit bli.

Inte en främling

På Teskedsordens sida Inte en främling har man publicerat en text som jag har skrivit om rasism och identitet. Här är den:

– Du är svensk.

Mammas ord ekar fortfarande i mitt huvud.

Det är inte de tydligt rasistiska händelserna som har satt sår i själen. Tvärtom. När jag hörde någon skrika ”jävla svartskalle” som trettonåring blev jag stark av det. När treorna på Östermalms gymnasium sjöng Ku Klux Klan-sånger när jag gick förbi dem och efteråt hoppade på mig, då slog jag tillbaka. Den vulgära och påtagligt synliga rasismen har alltid gjort mig starkare. Den har fått mig att skapa.

Det är händelserna som ingen ser som sakta har brutit ner mig. Särbehandlingen i skolan när jag blev satt i en svenska-två-klass fast min svenska var fläckfri och bättre än de flesta andra barns. Expediten i affären som följer efter mig när jag bara ska handla bröd. Projiceringen av andras fördomar som subtilt smyger sig in i mitt undermedvetna.

Medelmåttorna som med sin auktoritet har ifrågasatt mig på flygplatser, arbetsplatser, i bostadsansökningsprocesser och på gator och torg.

Förra veckan gled jag upp för att källsortera i ett par containrar som stod utomhus på en gata i Sollentuna. Jag kände mig iakttagen av en medelålders man som stirrade på mig lite för länge. Min tonårsröst gjorde sig hörd:

– Har du ingen TV hemma?

Mannen tog sig rätten att ifrågasätta vad jag gjorde. Hur jag källsorterade. Han brydde sig inte om att presentera sig eller att behandla mig som en individ. Jag kände mig förminskad. Som om jag var sexton igen.

Gör han så med alla människor? tänkte jag i efterhand. Svaret får jag aldrig. Och för någon som aldrig har varit utsatt för rasism kan detta bli en icke-fråga.
”Du överdriver.”
”Kan det verkligen vara så hårt?”
”Det där händer alla.”

Men händer det alla? Mig händer det varje vecka. Varje månad. Varje år. Att bli ifrågasatt. Att bli uppfattad som hotfull. Att inte bli tagen på allvar och ständigt få behöva hävda sig. Alltid dessa män. Dessa vita medelålders män eller kvinnor. Det kan inte vara en slump.

Jag växte upp i en Stockholmsförort som heter Hässelby Gård. Ett multikulturellt område där majoriteten av invånarna är svensk arbetarklass. Var tredje vecka och på loven bodde jag hos min svenska avlastningsfamilj i Hässelby Villastad. Det var annorlunda där. De behandlade mig som en av deras egna ungar. I lägenhetsområdena i Hässelby Gård pratade vi barn aldrig om att vi såg annorlunda ut. Det var normen. Men på loven och helgerna kunde jag verkligen känna av det.

– Det kallas ontologisk osäkerhet.

Demokratiagenten Barakat Ghebrehawariat förklarade för mig hur barn och ungdomar som rasifieras tvingas att skapa flera identiteter för att överleva i samhället. En hemma, en bland vännerna och en i majoritetssamhällets rum.

Som trettonåring flyttade vi till innerstan. Min identitet fann jag genom hiphopmusiken. En värdighet som fungerade vart jag än gick. Och genom musiken hittade jag ett intresse för historia.

Mamma blev långtidssjukskriven. Och hennes ovilja att prata om rasismen jag mötte utanför ytterdörren gjorde mig svag. När jag sen blev misshandlad för sista gången av en äldre man i familjen, började jag förbereda mig på min egen färd.

Som äldre tonåring och ung vuxen man gjorde jag en bakvänd klassresa där jag dalade ner i gatans galenskap och ut till förorten jag kom ifrån. Hanteringen av identitet och öppen rasism genom media, på gatan och i skolan blev för mycket för mina sinnen. Addera ett dysfunktionellt hem och profetian blir uppfylld. Så jag tog till regression. En försvarsmekanism som gör att den utsatte går tillbaka i sin utveckling. Jag blev pubertal.

– Houman är en av Sveriges bästa rappare!

Min vän hade just sålt guld på sin senaste singel och hade tagit med mig på turné. Mitt ego kunde inte hantera det. Jag trodde inte att jag var värd det. Mitt sinne hade gått på myten av vad en ”svartskalle” skulle vara. Kriminell. Min omgivning reagerade inte som förväntat. De vita arbetarklassungdomarna i Hässelby dömde aldrig. De behandlade mig med ödmjukhet och respekt. Men många av ungdomarna med föräldrar från länder i Mellanöstern gick hårt åt mig. Baktalade och hånade. Hur kunde innerstadsungen ha blivit så keff? Idag vill jag tro att besvikelse uttrycks av de som håller av dig mest.

– Nu drar vi och tar en öl.

Rättegången var över. Det var den sista gången jag satt i en rättssal. Vi var tre färskingar som fick det vi förtjänade. Dryga dagsböter och villkorlig dom. Samma brott. Våra domar sinsemellan var mindre rättvisa. Den vita arbetarkillen fick mildast straff. Jag lite strängare. Min afrosvenska vän fick dubbelt så mycket. Till och med här, tänkte jag för mig själv. Det var en märklig känsla. Att känna sig privilegierad, orättvist behandlad och skamsen på samma gång.

– Jag har ramat in min masterexamen till dig, mamma.

Jag tror att jag tog min examen i lärande och historia för att jag är nyfiken på vårt mänskliga behov av att söka identitet. Jag ville veta var vi kom ifrån så att jag kunde forma min egen. Idag vet jag att jag inte behöver en identitet. Att vi kämpar och bråkar för att anskaffa oss något som vi i slutändan inte behöver. Alla nationer, gränser och ismer har föga att göra med vår förmåga att älska. Dela. Ge.

För att nå en riktig värld måste vi prata om våra drömmar. Och det inkluderar alla de mardrömmar som vissa av oss bär på. Människor måste ha rätt att vara vad de vill, när de vill, hur de vill, så länge det inte skadar någon annan. Så länge människor kommer vilja definiera andra, kommer de som definieras ha behov att positionera sig. Identiteter föds alltid ur möten. Så låt oss mötas mer.

Invandringen är allt som är dåligt med Sverige

Att invandra är ett verb. Någonstans har det blivit till ett verb. Är det någon som vet vad en invandrare är? Är det någon som under de senaste åren har vandrat, promenerat, gått eller spatserat in i Sverige? Sveriges befolkning har blivit besatt av en fråga som kretsar kring ett ord som ingen verkar kunna kan förklara vad det betyder. Därför är det alltså logiskt för politiker, medier och människor som låter sin åsikter styras av dessa, att fortsätta prata om invandringen. Vi behöver alltså prata mer om invandringen.

Över hälften av jordens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen. Varje dag dör 16 000 barn under fem år i världen. I Sverige svälter ingen till döds. Genomsnittssvenskens ekologiska avtryck är två och ett halvt jordklot. Varje svensk äter och förbrukar ett och ett halvt jordklot för mycket. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Varje sekund skövlas mellan fyra och åtta kvadratkilometer regnskog. Utan regnskogen rubbas jordens ekosystem vilket kommer leda till stora klimatförändringar, naturkatastrofer och potentiella massmigrationer. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Varje dag dör omkring 800 barn i världen under fem år av diarrésjukdomar. De allra flesta av dessa orsakas av smutsigt vatten och dålig sanitet. I Sverige har alla människor tillgång till rent vatten. Det krävs 3 000 liter vatten för att producera en vanlig hamburgare. Det är lika mycket vatten som krävs för att duscha varje dag i två månader. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Skälet till att det dödas är tro’t eller ej, inte barnsoldater eller politiker. Det är vapenlagar och vapenfabriker. Sverige är en av världens största vapenexportörer. Sverige är även med i FN:s säkerhetsråd. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Efter 12 år i det svenska skolsystemet ska man ha lärt dig att alla människor är lika mycket värda. Att raser kopplar isär oss. Att religion separerar isär oss. Att politik delar isär oss. Att klass värderar oss. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Människor kan gå igenom en hel livstid i Sverige och bli förnekade samma rättigheter och tillträden till genomsnittlig levnadsstandard, för att de har annorlunda hudfärg eller ögonfärg. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Kvinnor kan i Sverige idag våldtas och misshandlas utan att få rättsligt berättigande. Gärningsmän kan komma undan med övergrepp på kvinnor utan att det ifrågasätts. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Det politiska systemet har sett exakt likadant ut sedan andra världskriget. I drygt 100 år har människor satt sin tilltro till förändring till ett system som går ut på höger – och vänster. Enligt detta system kan alla placera sina värderingar längs en simpel endimensionell linje. Och vi behöver prata mer om invandringen.

En liten procentenhet av befolkning äger den större delen av Sveriges förmögenhetsfördelning. Det monetära systemet är baserat på att banker skapar pengar ur skuld. Ur tomma intet. Skulle man fråga en vanlig banktjänsteman idag vad hon/han tror att pengar är för något skulle man antagligen inte kunna få ett riktigt svar. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Utan människor som har tagit sig från andra länder, i de flesta fall utanför Europas gränser, skulle sluta jobba inom Äldrevården skulle den antagligen falla samman. Och vi behöver prata mer om invandringen.

I Sverige har alla människor tillgång till gratis sjukvård, ren luft och rent vatten. Man har gratis skolgång. Ingen behöver gå hungrig i flera dagar eller svälta. Och vi behöver prata mer om invandringen.

Sverige är landet där din farfar flög hit och fick svensk medborgarskap. Där du fortfarande i statistiken, och av medmänniskor kallas för – invandrare.

Jag har två frågor:
1. När har ni pratat färdigt om invandringen?
2. Vad ska ni prata om sen?

Återgå till ordningen.

Ännu en turné

Det blev en tidig start på höstsäsongen med Donné. Vi går in på vårt tionde år tillsammans nästa år. Och det blir bara roligare och roligare. Det sitter riktigt tight. Donné är alltså ett band som spelar mina låtar ute i skolor i samarbete med Länsmusiksorganisationer. Mer än 200 spelningar är vi uppe i. Men vem räknar? Bra är det i varje fall.

img_1746

Ska vi prata rasism måste vi prata färg

Ignorans och nonchalans är ett gift för många människor. Oftast inte för dem själva utan för männsikor som de inte träffar. Människor som dem har en massa åsikter om. Denna ignorans bärs som ett olyckligt ok av människor som inte vet bättre än att sticka ut hakan och argumentera för saker de inte förstår. De rår inte för det. De vet inte bättre helt enkelt.

Vi befinner oss i en konstig tid. En tid där strömningar och energier förflyttas i rapid fart i vårt samhälle. Där konsekvenserna känns av på riktigt för oss som måste leva med besluten som andra tar. Jag talar om tre konkreta sanningar kring ett problem som politiker i Sverige har skapat fram: osämjan kring hur ett multikulturellt samhälle ska se ut.

1. Rasismen i Sverige är ett träd av evolution. Från den svenska slavhandeln, via rasbiologin vidare till vår samtids rädsla för människor som ser annorlunda ut.
2. Det finns gott om invandrare i Sverige som förnekar denna rasism och hellre lägger sin fokus på annat. Så trots att Svenskarna var bland de första att utöva rasism är det ingen exklusiv svensk företeelse.
3. Invandrare är ingen homogen grupp. De härstammar i många fall själva från länder som har en tydlig färgpalett och vithetsnorm. Ett sådant exempel är mina föräldrars hemland Iran. Flera exempel inkluderar forna Jugoslavien, Mellanöstern, Afrika och hela den Sydamerikanska kontinenten bl.a.

Vill man förstå rasismens funktion bland invandrare inbördes måste man dra fram färgpaletten. Inte konstigt alls. Ska man prata om rasism måste man prata om ras. Ras och ism. Två ord som dysfunktionellt hänger ihop. Gymnasie-och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic har sagt i en intervju i Aftonbladet att hon tycker att Vithetsnormsperspektivet är ”oroväckande”.

Vidare vill Aida Hadzialic ”ryta ifrån” för att hon tycker att en debatt om ”kultur och identitet” inte leder någonstans. Som partiobunden samhällsengagerad musiker och historielärare tycker jag att det väcker varningssignaler.

original

2005 gick Socialdemokraterna som sittande Regering ut med en statlig utredning där det konstaterades att ”Sverige är ett rasistiskt samhälle där de som inte är vita diskrimineras och underordnas. Integrationspolitiken är en del av den diskrimineringen genom att dela upp människor i ”vi” och ”dom”. Källa: DN

Vad jag finner oroväckande är att en minister som ska lyfta kunskapen i gymnasieskolan och i samhället inte vill prata om den vetenskap som kan ge hundratusentals unga människor verktyg att se orättvisor i samhället för vad dem är. Vad frågan bör vara är hur vi behandlar roten på problemen. Inte de symtom som våra politiker bidrar med att utveckla.

Det handlar inte om att peka ut individer som ”rasister”. Det handlar om att vara lyhörd för de människor som delar likadana berättelser. Fokus torde vara tydligare när det kommer till kunskapslyftande frågor. Vi har inte svårt att kommunicera med varandra i det vardagliga livet. Det är istället partipolitiken som ställer till det.