Category: Tankar

Se mer bilder från resan längst ned

Efter 17 år har jag besökt Iran för fjärde gången i mitt liv. De två första gångerna var jag 5 respektive 7 år gammal. Sedan dröjde det tills att jag var 23. Och nu som 40-åring fick jag uppleva det som någonstans är mitt andra hemland. Det blev en spirituell och upplevelserik resa. Den första veckan reste jag runt med mina vänner från tonåren: Magro och Ladji. Med oss var även min farsa, Parviz. Vi landade i Tehran och åkte kort därefter 1400 km med nattåget till Bandar-Abbas vid Persiska Viken. Där tog vi efter en natt på hotell, båten till ön Qeshm som efter revolutionen har stått orörd. Shahen av Iran hade planer på att förvandla ön till en internationell turistö, men den lotten föll sedermera på den tio gånger mindre ön Kish. Nåväl. Vi åkte bil i 50 km tvärs över ön och kom fram till en liten hamn där vi hoppade i en liten båt för att kolla delfiner. Vi såg inga delfiner så vi åkte till den lilla ön Hengam där 800 personer av folket Bandari bor. 150 familjer och tre bilar huserar på ön. Jag fick där ett samtal med en tjej som bor på ön. Ett samtal som jag har föreställt i mitt sinne i snart fem år. Jag fick svar på frågor jag sedan länge har haft om Afro-iranierna (Bandari). Bandarifolket är en blandning av Indier, Araber, Somalier, Habesha och Iranier. Deras språk är en kreol av Indiska, Arabiska, Farsi och engelska.

Efter våra äventyr i Persiska Viken flög vi med Kish Air upp till Esfahan, den gamla huvudstaden. Staden är ett slags Orientens Paris med vackra parkvägar och broar kring floden som flyter igenom staden. Både jag och och mina vänner blev tagna av hur vacker staden är. Innan vi åkte hade min vän Ladji varit orolig för hur han som Afro-svensk skulle bemötas. Han jämförde med en bekymmersfull resa som han och många andra afrikaner har gjort till Turkiet. Hela vår resa gick mot hans förväntningar. Vi kunde inte röra oss i fem minuter utan att folk ville höra var han/vi kom ifrån. Den Iranska gästvänligheten gjorde inte bara ett starkt intryck på mina vänner, utan även på mig. På många sätt är jag glad att jag mina svenska vänner följde med till Iran. Det gav mig möjlighet att stärka min svenska identitet i en iransk kontext och vice versa. Aldrig har jag känt mig så svensk-iransk som under den veckan jag spenderade i två persiska klimatzoner.

Efter att mina vänner åkte var jag kvar med min farsa. Då började min egna resa. Jag började röra mig på Tehrans gator ensam. Gick till frisören. Åkte taxi. Tunnelbana. Buss. Var jag än vände mig var jag nu en del av folket. Och där jag slog mig ner ville folk höra min historia. Jag fick en utlännings röst men som kunde prata persiska. Folk fann det fascinerande att jag som 40-åring var född i ett annat land. Min farsa var en av de första 10 iranierna som på 60-talet kom till Sverige. Har ännu inte träffat någon svensk-iranier som är äldre än mig och som är född i Sverige. Det ger perspektiv. Färden fortsatte. Jag och farsan åkte norrut till den tredje klimatzonen. Området kring Kaspiska Havet kallas kort och gott ”Norr”. På bergen ligger snön fortfarande kvar och det var verkligen fantastiskt att uppleva den kalla luften när vi bilade genom bergen, mot att en vecka tidigare ha befunnit oss i 35 graders värme. Vi stannade i Shomal (Norr) i tre dagar. Jag fick lära min farsa på ett sätt som aldrig tidigare.

Jag träffade min far för första gången när jag var 9 år gammal och växte upp med min mamma i Stockholms västra förorter. Detta har genom åren skapat massor av frågor i mitt inre som aldrig riktigt har blivit besvarade. Väl tillbaka i Tehran återstod ett par sista saker innan min resa var över. Att besöka mammas släkt och få svar på de frågor jag hade. Jag fick avslut. Med både sorg och lättnad har jag gjort fred med mitt förflutna. Med denna lättnad spenderade jag mina sista dagar att handla ”Soghati” (presenter från en resa) till familj, vänner och grannar. I norra Tehran finns bazaren Tajrish som likt många andra bazarer ligger inomhus i byggnader som är väldigt gamla och vackra. Mitt flyg lyfte på en söndag kl 03.30. Jag packade väskan och åkte ut till Imam Khomeini-flygplatsen vid midnatt. Halvt nervös sträckte jag fram båda mina pass till den unga killen som i passkontrollen. Han tittade på min keps och frågade vad det var för märke. Jag svarade att det var ett märke från en rappare som heter Nasir. – Nasir? svarade han. – Ja, Nasir Jones. – Han sjunger väl inte om dåliga saker? – Nej då, svarade jag. Han tittade på mina pass och granskade mina papper en lång stund. – Du är välkommen till mig, när du vill sa jag. Han log. – Ha en lycklig färd. En dag kanske jag kommer till dig, och då kanske jag kan gå och se Nasir Jones tillsammans med dig.

Denna krönika publicerades för knappt fem år sedan i tidningen Dagen av mig och Carlos Rojas. Bilden är från staden Lalibela i norra Etiopien.

Det sägs att vinnarna skriver historien. I sådant fall måste vi alla vara förlorare. Under 1900-talet har över 100 miljoner människor dött i krig. Ännu fler skall säkerligen ha mist sina liv till följd av svält, hunger och fattigdom. Människans minne är kort. Man kan undra om demagoger och patriarkala ledare med hybris som Hitler och Stalin kommer vara ihågkomna om 2000 år.

Om vi blickar tillbaka på de 2000 åren som har varit, har det mesta av våra meningsskiljaktigheter haft sin rot i tre stora bästsäljare: Toran, Bibeln och Koranen. Tre böcker som alla grundar sig på idén om att en gammal farbror vid namn Abraham fick en massa barn och sedan dog vid 175 års ålder. Sen skiljer sig historierna i de olika böckerna.

Det är kanske dags att sluta bry sig om vad skillnaderna ligger i. Det är likheterna i de olika lärorna som är intressanta. Inte minst hur man med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda sig själv genom att bry sig om andra.

Extrema uttryck av hat tar sats i extrema uttryck av förakt. Och det extrema föraktet bottnar i det vardagliga föraktet. På Ica en vardag: En sned blick mot en familj med romska kläder. I franska regeringsministeriet en vardag: Vi landsförvisar 2 000 romer.

Men vi behöver inte ta förakt mot olika grupper människor som exempel. Du känner förakt i din vardag mot alla möjliga människor, ofta folk som inte gör som du eller tycker som du. Som väljer andra saker än du, som du därmed måste tycka är fel, eller åtminstone sämre än det du väljer. Folk som håller hastighetsgränsen på vägarna istället för att hålla din takt, uppfostrar sina barn på ett annat sätt än du eller som röstar på fel parti.

Samhället vi lever i idag bekräftar väldigt lite. Och det som samhället – alltså summan av alla individer som utgör det – bekräftar är ofta rivalisering, positionering och konkurrens. Det bekräftar inte att vi bekräftar varandra. Det bekräftar inte ömsinthet och förståelse och att vi bryr oss om andra. Det är inte primärt en politisk fråga, vilket våra dammgamla läror är tecken på, utan en universell mänsklig centralfråga.

Om vi till exempel tittar på berättelsen om Kung Salomon (dog cirka 900 f kr) som hade en affär med drottningen av Saba. Den har under århundraden varit objekt för nyfikenhet och förundran. Den etiopiska legenden fokuserar på Sabas och Salomos affär och berättar om en mystisk son vid namn Menilek som for söderut och grundade det första judiska kungariket i Etiopien.

Sagan påverkade olika folk extremt olika: Salomo, drottningen av Saba och Menelik blev förgrundsgestalterna för ett helt land i nästan 3000 år.

Samtidigt gav Salomos makt och rike inspiration till etnocentricitet och kollektiv känsla i hela Europa. Det ledde till korstågen, till ”Arn”.

Tempelriddarkorset pryder hela tak på kyrkor från 1100-talet i den heliga staden Lalibela i norra Etiopien, men har använts av både Ku Klux Klan och nazisterna, och är dagsaktuellt som omslagsprydnad på Breviks manifest. Och Tempelriddarna slog läger på den plats där kung Salomo tempel hade legat, efter att de hade slaktat muslimer i Jerusalem.

Denna historia har berättats i miljontals olika versioner och ger än idag olika människor en känsla av grupptillhörighet. Det mest ironiska av allt? Namnet Salomo betyder Fred.

Vårt individuella ego kan i brist på tillräckligt med tillfredställelse ta till extrema åtgärder när det lättar på hämningar i sökandet på kollektiv identitet. Samtidigt som vi i dag från många olika ideologiska och politiska håll ser ner på önskan om kollektiv identitet.

Vi tror kanske att med allt vi har runt omkring oss i dag – sjukvård, utbildning, underhållning och mätta magar – så borde inte det kollektiva egot expandera mer. Och att det inte skulle behöva gå tillbaka i historien till sagor som uppstod under tider då en förkylning kunde ta en människas liv. Till föreställningar om folks överlägsenhet över andra folk. Men det gör det.

Det kanske är dags för alla att omfamna en kollektiv identitet i stället. En där vi går tillbaka till likheterna människor emellan och inte till skillnaderna. Där vi enas om det alla alltid varit enade om: att vi med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda oss själva genom att bry oss om andra.