Denna krönika publicerades för knappt fem år sedan i tidningen Dagen av mig och Carlos Rojas. Bilden är från staden Lalibela i norra Etiopien.
Det sägs att vinnarna skriver historien. I sådant fall måste vi alla vara förlorare. Under 1900-talet har över 100 miljoner människor dött i krig. Ännu fler skall säkerligen ha mist sina liv till följd av svält, hunger och fattigdom. Människans minne är kort. Man kan undra om demagoger och patriarkala ledare med hybris som Hitler och Stalin kommer vara ihågkomna om 2000 år.
Om vi blickar tillbaka på de 2000 åren som har varit, har det mesta av våra meningsskiljaktigheter haft sin rot i tre stora bästsäljare: Toran, Bibeln och Koranen. Tre böcker som alla grundar sig på idén om att en gammal farbror vid namn Abraham fick en massa barn och sedan dog vid 175 års ålder. Sen skiljer sig historierna i de olika böckerna.
Det är kanske dags att sluta bry sig om vad skillnaderna ligger i. Det är likheterna i de olika lärorna som är intressanta. Inte minst hur man med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda sig själv genom att bry sig om andra.
Extrema uttryck av hat tar sats i extrema uttryck av förakt. Och det extrema föraktet bottnar i det vardagliga föraktet. På Ica en vardag: En sned blick mot en familj med romska kläder. I franska regeringsministeriet en vardag: Vi landsförvisar 2 000 romer.
Men vi behöver inte ta förakt mot olika grupper människor som exempel. Du känner förakt i din vardag mot alla möjliga människor, ofta folk som inte gör som du eller tycker som du. Som väljer andra saker än du, som du därmed måste tycka är fel, eller åtminstone sämre än det du väljer. Folk som håller hastighetsgränsen på vägarna istället för att hålla din takt, uppfostrar sina barn på ett annat sätt än du eller som röstar på fel parti.
Samhället vi lever i idag bekräftar väldigt lite. Och det som samhället – alltså summan av alla individer som utgör det – bekräftar är ofta rivalisering, positionering och konkurrens. Det bekräftar inte att vi bekräftar varandra. Det bekräftar inte ömsinthet och förståelse och att vi bryr oss om andra. Det är inte primärt en politisk fråga, vilket våra dammgamla läror är tecken på, utan en universell mänsklig centralfråga.
Om vi till exempel tittar på berättelsen om Kung Salomon (dog cirka 900 f kr) som hade en affär med drottningen av Saba. Den har under århundraden varit objekt för nyfikenhet och förundran. Den etiopiska legenden fokuserar på Sabas och Salomos affär och berättar om en mystisk son vid namn Menilek som for söderut och grundade det första judiska kungariket i Etiopien.
Sagan påverkade olika folk extremt olika: Salomo, drottningen av Saba och Menelik blev förgrundsgestalterna för ett helt land i nästan 3000 år.
Samtidigt gav Salomos makt och rike inspiration till etnocentricitet och kollektiv känsla i hela Europa. Det ledde till korstågen, till ”Arn”.
Tempelriddarkorset pryder hela tak på kyrkor från 1100-talet i den heliga staden Lalibela i norra Etiopien, men har använts av både Ku Klux Klan och nazisterna, och är dagsaktuellt som omslagsprydnad på Breviks manifest. Och Tempelriddarna slog läger på den plats där kung Salomo tempel hade legat, efter att de hade slaktat muslimer i Jerusalem.
Denna historia har berättats i miljontals olika versioner och ger än idag olika människor en känsla av grupptillhörighet. Det mest ironiska av allt? Namnet Salomo betyder Fred.
Vårt individuella ego kan i brist på tillräckligt med tillfredställelse ta till extrema åtgärder när det lättar på hämningar i sökandet på kollektiv identitet. Samtidigt som vi i dag från många olika ideologiska och politiska håll ser ner på önskan om kollektiv identitet.
Vi tror kanske att med allt vi har runt omkring oss i dag – sjukvård, utbildning, underhållning och mätta magar – så borde inte det kollektiva egot expandera mer. Och att det inte skulle behöva gå tillbaka i historien till sagor som uppstod under tider då en förkylning kunde ta en människas liv. Till föreställningar om folks överlägsenhet över andra folk. Men det gör det.
Det kanske är dags för alla att omfamna en kollektiv identitet i stället. En där vi går tillbaka till likheterna människor emellan och inte till skillnaderna. Där vi enas om det alla alltid varit enade om: att vi med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda oss själva genom att bry oss om andra.