Author: Houman Sebghati

Se mer bilder från resan längst ned

Efter 17 år har jag besökt Iran för fjärde gången i mitt liv. De två första gångerna var jag 5 respektive 7 år gammal. Sedan dröjde det tills att jag var 23. Och nu som 40-åring fick jag uppleva det som någonstans är mitt andra hemland. Det blev en spirituell och upplevelserik resa. Den första veckan reste jag runt med mina vänner från tonåren: Magro och Ladji. Med oss var även min farsa, Parviz. Vi landade i Tehran och åkte kort därefter 1400 km med nattåget till Bandar-Abbas vid Persiska Viken. Där tog vi efter en natt på hotell, båten till ön Qeshm som efter revolutionen har stått orörd. Shahen av Iran hade planer på att förvandla ön till en internationell turistö, men den lotten föll sedermera på den tio gånger mindre ön Kish. Nåväl. Vi åkte bil i 50 km tvärs över ön och kom fram till en liten hamn där vi hoppade i en liten båt för att kolla delfiner. Vi såg inga delfiner så vi åkte till den lilla ön Hengam där 800 personer av folket Bandari bor. 150 familjer och tre bilar huserar på ön. Jag fick där ett samtal med en tjej som bor på ön. Ett samtal som jag har föreställt i mitt sinne i snart fem år. Jag fick svar på frågor jag sedan länge har haft om Afro-iranierna (Bandari). Bandarifolket är en blandning av Indier, Araber, Somalier, Habesha och Iranier. Deras språk är en kreol av Indiska, Arabiska, Farsi och engelska.

Efter våra äventyr i Persiska Viken flög vi med Kish Air upp till Esfahan, den gamla huvudstaden. Staden är ett slags Orientens Paris med vackra parkvägar och broar kring floden som flyter igenom staden. Både jag och och mina vänner blev tagna av hur vacker staden är. Innan vi åkte hade min vän Ladji varit orolig för hur han som Afro-svensk skulle bemötas. Han jämförde med en bekymmersfull resa som han och många andra afrikaner har gjort till Turkiet. Hela vår resa gick mot hans förväntningar. Vi kunde inte röra oss i fem minuter utan att folk ville höra var han/vi kom ifrån. Den Iranska gästvänligheten gjorde inte bara ett starkt intryck på mina vänner, utan även på mig. På många sätt är jag glad att jag mina svenska vänner följde med till Iran. Det gav mig möjlighet att stärka min svenska identitet i en iransk kontext och vice versa. Aldrig har jag känt mig så svensk-iransk som under den veckan jag spenderade i två persiska klimatzoner.

Efter att mina vänner åkte var jag kvar med min farsa. Då började min egna resa. Jag började röra mig på Tehrans gator ensam. Gick till frisören. Åkte taxi. Tunnelbana. Buss. Var jag än vände mig var jag nu en del av folket. Och där jag slog mig ner ville folk höra min historia. Jag fick en utlännings röst men som kunde prata persiska. Folk fann det fascinerande att jag som 40-åring var född i ett annat land. Min farsa var en av de första 10 iranierna som på 60-talet kom till Sverige. Har ännu inte träffat någon svensk-iranier som är äldre än mig och som är född i Sverige. Det ger perspektiv. Färden fortsatte. Jag och farsan åkte norrut till den tredje klimatzonen. Området kring Kaspiska Havet kallas kort och gott ”Norr”. På bergen ligger snön fortfarande kvar och det var verkligen fantastiskt att uppleva den kalla luften när vi bilade genom bergen, mot att en vecka tidigare ha befunnit oss i 35 graders värme. Vi stannade i Shomal (Norr) i tre dagar. Jag fick lära min farsa på ett sätt som aldrig tidigare.

Jag träffade min far för första gången när jag var 9 år gammal och växte upp med min mamma i Stockholms västra förorter. Detta har genom åren skapat massor av frågor i mitt inre som aldrig riktigt har blivit besvarade. Väl tillbaka i Tehran återstod ett par sista saker innan min resa var över. Att besöka mammas släkt och få svar på de frågor jag hade. Jag fick avslut. Med både sorg och lättnad har jag gjort fred med mitt förflutna. Med denna lättnad spenderade jag mina sista dagar att handla ”Soghati” (presenter från en resa) till familj, vänner och grannar. I norra Tehran finns bazaren Tajrish som likt många andra bazarer ligger inomhus i byggnader som är väldigt gamla och vackra. Mitt flyg lyfte på en söndag kl 03.30. Jag packade väskan och åkte ut till Imam Khomeini-flygplatsen vid midnatt. Halvt nervös sträckte jag fram båda mina pass till den unga killen som i passkontrollen. Han tittade på min keps och frågade vad det var för märke. Jag svarade att det var ett märke från en rappare som heter Nasir. – Nasir? svarade han. – Ja, Nasir Jones. – Han sjunger väl inte om dåliga saker? – Nej då, svarade jag. Han tittade på mina pass och granskade mina papper en lång stund. – Du är välkommen till mig, när du vill sa jag. Han log. – Ha en lycklig färd. En dag kanske jag kommer till dig, och då kanske jag kan gå och se Nasir Jones tillsammans med dig.