Author: Houman Sebghati

All min musik finns på Spotify. Klicka på knappen här till vänster. För dig som inte orkar klicka så lägger jag upp den här:

Detta är ett rätt nytt klipp från 26 juni i år. Hiphop som en kultur ställdes inför rätta i panelsamtal arrangerat av Google+ och Intelligence². Panelsamtalet strukturerades som en rättegång där det fanns som en åklagare och ett försvar. Panelen har ett för och ett emot. Detta panelsamtal fångar mycket av de fördomar som kretsar kring hiphop och om du som surfar in här kanske inte vet så mycket om våran kultur tycker jag att du ska titta på denna. Försvaret leds av Michael Eric Dyson, professor i sociologi som har skrivit många böcker om hiphopartister och hiphopen som kultur. ”Åklagaren” är en jurist från de karibiska öarna. ”Vittnena” är olika artister och intellektuella som har koppling till kulturen på ett eller annat sätt.

Efter att sett detta har jag själv många åsikter. Det ligger på ett bra intellektuellt plan tyckte jag och hölls inom det afro-brittiska och afro-amerikanska diasporan vilket behövs. Jag höll med båda sidor. Bara för att jag älskar hiphop betyder det inte att jag inte tycker att vissa saker är knas inom musiken. Och man diskuterade detta på ett sofistikerat, upplyst och moget sätt. Men åklagarsidan saknade ibland kunskap om vissa saker man diskuterade, om jag nu ska vara subjektiv. Hade jag suttit i panelen själv hade jag pratat mer om semantikens makt och hur unga människor har rätten att ta makten över språket och orden de använder, vilket är ett bra fenomen om språket får utvecklas till sin fulla potential. Bara för att man lär sig prata engelska (eller svenska) som används i mainstreamfåran gör en inte mindre brun, svart eller whatever. Desto mer utvecklat språket är, desto mer makt får individen att ändra sig själv och sin omgivning. Jag skulle även hålla med en av kritikerna till höger om panel-ledaren, som menade att hiphop har blivit för våldsglorifierade. Men som sagt, the harder thet come, the harder they fall. Vem vill höra på en 40-årig gangster-rappare?

2009 spelade legenderna Pete Rock & C.L. Smooth på Kägelbanan i Stockholm. En oförglömlig konsert. När jag kom in genom dörrarna hann jag inte prata ett par meningar med ADL som stod vid entrén förens en snubbe knackade mig på axeln. Han ville ge mig props för musiken jag har släppt genom åren. I vanlig ordning ville han också tacka vilket alltid är smickrande. Men när han väl drog upp ärmen på sin tröja blev jag riktigt paff. På hela sin underarm stod refrängen till en av mina låtar tatuerad. Det som gladde mig var att den låten är speciell för mig också. I stunden efter dök en fotograf upp.

Hitta låten och hela skivan på Spotify.

Jag blev förra året erbjuden en av två huvudroller i en ny svensk långfilm som sattes i produktion. Filmen hette (heter) Gig och beskrev mötet och romansen mellan två musiker, en rappare och en klassisk pianist. Det gjordes tre piloter som visades för folk med ”juice” på Filmhuset i Stockholm. Sedan dess har det varit tyst från regissören och jag antar att projektet rann ut i sanden. Det var en rätt logisk idé, film om hiphop. Men kanske manuset inte var tillräckligt, vad vet jag. Här är i varje fall de två klippen jag medverkade i.

Nästa vecka sticker jag, Moe Bama och Fröken Dinah Yonas till Norge för att promota Norge-releasen av Alkemisten. Fem stopp blir det. Till er i Norge: vi ses där!

Denna hemsida är ny. Men Donné, bandet jag spelar i, har också en ny hemsida. Spana in den på  www.donnestockholm.com