Onsdag 13 november anmälde jag Sverigedemokraterna för hets mot folkgrupp. Men innan jag berättar varför ska jag berätta vem jag är. Jag heter Houman Sebghati. Jag är 36 år gammal, född och uppvuxen i Stockholm. Jag är svensk. När jag reser ut i världen beskrivs jag på det sättet. Jag tänker nog rätt svenskt, även fast jag inte tror på identiteter eller tankemönster bestämt utifrån landsgränser eller flaggor. Det känns befängt. Vad som också är befängt är att mina föräldrar kallas för invandrare. De vandrade nämligen aldrig in i Sverige. De landade på Arlanda. De flög in. Ändå har de hela sitt liv fått dras med benämningen och substantivet ”invandrare”. Hade de vandrat in hade den rätta benämningen varit ”invandrade”. Ett verb. Mer befängt är det också att jag under hela min uppväxt blev en statistisk prick som en ”andra generationens invandrare”. Mina föräldrar vandrade aldrig in. Inte heller jag.
Nu har jag fått en dotter, är själv förälder. Och min dotter kallas helt plötsligt för ”tredje generationens invandrare” av våra folkvalda politiker. En andra klassens människa. Hon kryper och har inte lärt sig att prata ännu. Hon vet inte vad som sker ute i världen. Ändå är hon en måltavla för människors hat och avsky. Jag ser det som ett hot. Därför polisanmäler jag Sverigedemokraterna för deras uttalanden. Det behöver inte vara en polisanmälan. Det finns gott om andra institutioner som man kan anmäla till. Skolinspektionen och diskrimineringsombudsmannen är två exempel. Jag hade aldrig anmält ett brott i mitt liv. Men nu var det dags. Och jag uppmanar resten av Sverige att göra samma sak. Det är dags att ta reda på om rättsstaten står upp för alla sina medborgare. Om demokratin kommer att hjälpa oss som på riktigt blir drabbade av Sverigedemokraternas politik. Om inte återstår bara en annan väg. Våld.
Sverigedemokraternas politik är inte unik. Den utgår från ett gammalt så kallat ”divide and rule”- tänk. Ta en grupp männsikor och dela upp dem i bra och-dåliga sidor. Låt dem sedan gå i luven på varandra medan du själv bestämmer vem som har mer mänskligt värde. Under förra decenniet var det klasskampen. Nu har det blivit ”ras”-kampen. I denna uppdelning är det lätt att se vem som är värd mindre utifrån den vita normen. Det är de ”invandrade” icke-europeiska människorna och deras barn. Man tar bort det mänskliga värdet hos oss genom att legitimera det direkta hatet som riktas emot oss. Detta skapar komplikationer för folket när uppdelningen väl är gjord. Vi som anses vara ”invandrare” trycks ner. Känslan av att vara uttittad, att inte duga, att inte vara lika mycket värd som normen, gör att man som individ börjar använda försvarsmekanismer för att kunna hantera förtrycket. Man hämmas av det. Tappar i utveckling.
För den gemene mannen/kvinnan uppstår två val. Att agera, reagera eller att titta bort. Många faller helt enkelt för propagandan. De kuvar sig för den vita normen. Man ser världen med misstänksamhet och rädsla, där allt främmande är farligt, kriminellt och hemskt. Man accepterar synen på sig själv och på andra. Andra reagerar och står upp för den orättvisa de omges av. Man höjer rösten i sympati för familjemedlemmen, grannen eller arbetskamraten. Det sista alternativet är dock lättast. Att titta bort. Att inte orka bry sig. Det är dags för oss att sätta tryck på dessa männsikor. Som besitter och utövar makt. Det är vår demokratiska rätt att ställa krav. På Svenska Akademin som fortfarande inte har ifrågasatt ordet ”invandrare” i sin ordlista. På landets chefredaktörer som låter ordet ”invandrare” användas hur som helst i olika texter i deras publikationer. Till olika myndigheter i landet som borde se allvaret att rasismen institutionaliseras mer och mer. Slutligen på vårt polisväsen som är till för att skydda alla medborgare i detta land. Även min dotter.