Krönika i Metro om TV4

Jag har skrivit om programledaren Alexander Bards rasistiska åsikter som jag anser att TV4 normaliserar. I efterspelet kan jag i kommentarerna läsa hur svenskar som aldrig har kunnat utsättas för rasism, tolkar och tar sig friheten att bestämma vad rasism är och inte är.

Det är exakt detta som den här krönikan handlar om. Hur människor tar sig friheten att tolka hur andra människor uppelever diskriminering. Kan jag som man beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad könsdiskrimenring är? Naturligtvis inte. Kan jag som heterosexuell beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad diskrimenring grundat på sexuell tillhörighet är? Självklart inte.

Följande krönika kritiserar det faktumet att ”det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism”. Länk.

Jag är van. Jag är 40 år gammal. Och jag är van vid att möta rasism.

Det råder en förvirring kring rasismen i Sverige idag. Det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism. I dag tycks antirasism ses som ett politiskt ställningstagande i stället för ett värnande om mänskliga rättigheter. Hur kan frågan om allas lika värde vara partipolitisk när de mänskliga rättigheternas historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad partipolitiken gör? Är allas rätt till mänskliga rättigheter ens en diskussion?

Vi pratar en hel del om civilkurage. Vi ser det som en dygd. Om den homosexuella killen på tunnelbanan får höra glåpord eller den somaliska mamman med slöja får stenar kastade på sig, så ser vi det som god etik att ingripa eller att säga ifrån. Som individer är vi nog alla överens om att den sortens beteende är oacceptabelt. Vad jag saknar är något jag vill kalla för Institutionskurage. Varför kan vi inte förvänta oss att stora institutioner och företag ska ha samma moraliska kompasser som enskilda individer har?

Låt mig förklara. I dagarna har ett av Sveriges stora familjeunderhållningsprogram, ”Talang”, premiär på TV4. I det kan barn och vuxna från hela landet visa upp sina talanger för en jury som just nu pryder hela landets reklampelare. En av jurymedlemmarna är musikproducenten Alexander Bard.

Alexander Bard har tidigare i direktsänd tv propagerat för att man ska få använda n-ordet och hävdat att det inte är rasistiskt. När han blev ifrågasatt av en skådespelare som själv är afrosvensk och som anser att ordet är rasistiskt, så fick skådespelaren till svar att skaffa sig ett liv och blev kallad för n-ordet ytterligare tre gånger av Bard. En person hos Diskrimineringsombudsmannen har till och med kritiserat Bard för detta. Bara de senaste åren har Bard hävdat att muslimer är våldsamma och intoleranta, sagt att han är väldigt anti-islam i direktsänd tv, kallat Centerkvinnorna ”sjuka jävla missfosterhjärnor”, kallat före detta justitieminister Beatrice Ask för ”bitch” och sagt att han hoppas att hon ska dö en långsam och plågsam död.

Allt detta är gamla nyheter. Ändå fortsätter TV4 lyfta Bard som en av sina stora profiler på bästa sändningstid. För oss som drabbas av Bards åsikter ger det uppfattningen att TV4, som påstår sig stå för människors lika värde i kampanjer som ”Noll rasism”, just nu hjälper till att normalisera hans agerande och åsikter genom att fortsätta ge honom stora uppdrag. Att hänvisa till yttrandefrihet håller inte när Bards uttalanden och åsikter sårar och förödmjukar så många människors trosuppfattningar och innersta tankar – varav många av dem dessutom är del av TV4:s publik.

Det är här institutionskuraget kommer in. Kuraget där man står upp för allas lika värde genom att gå emellan mobbare och de som utsätts. Det är rimligt att jag kan förvänta mig detta från ett så stort företag som TV4-gruppen. Jag ska inte behöva förklara för mina döttrar varför en fullvuxen karl sitter på tv och mobbar människor för att de har en annan hudfärg och tro än han själv. För som det ser ut nu bidrar TV4 till att den kommande generationen, våra barn, blir lika vana vid rasismen som vi har hunnit bli.