2020, vilket år

Vilket år! Jag talar nog för alla när jag säger att det kunde ha varit bättre. Jag hoppas att jag talar för många när jag också skriver att det kunde ha varit sämre. 2020 blev året då vi fick ett tillfälle att gå inåt. För min del har det varit på sin plats. Att kunna gå inåt är något många skulle må bättre av att göra. Att ha tillgång till det verktyget är en gåva.

Att umgås mindre på krogen. Spendera tid ensam. Upptäcka nya sidor med sig själv. Detta är egenskaper som jag fick tid att uppleva och utforska. 2020 var året då bokningarna och föreställningarna skulle bli fler. Istället fann jag mig ensam hemma, avbokad och inställd.

Att jag släppte mitt första studioalbum på fem år, blev lite av en paradox. Min musik har alltid levt i det verkliga livet. Även när det är dags för release. Därför var det extra kul att få till en liten releaseturné, där vi kunde sälja de tryckta vinylerna som Alexander Gubic på Rum Femton har varit med och tagit fram.

Då de flesta artister nu har gått till att endast förlita sig på online streams, fick jag gå 20 år tillbaka i tiden och släppa mitt album på vinyl. En otrolig tillfredställelse.

2020 var året då vi fick tillfället att bli lite mer ödmjuka. Vissa av oss tog det tillfället. Ta ett dopp i vattnet och rena oss från det som har varit. Kanske byta umgänge. Reflektera över det som verkligen betyder något. Tillåta sig själv att känna efter. Självkritiskt beakta de mönster som man har burit på. Och sakta kanske medge för sig själv vad som egentligen betyder något, inte bara för egot, utan för hela ens befinnande.

Skuldsaneringen går att beställa online i flera nätbutiker. Maila info@rumfemton.se för att köpa den direkt av distributören.

Min resa till Iran

Se mer bilder från resan längst ned

Efter 17 år har jag besökt Iran för fjärde gången i mitt liv. De två första gångerna var jag 5 respektive 7 år gammal. Sedan dröjde det tills att jag var 23. Och nu som 40-åring fick jag uppleva det som någonstans är mitt andra hemland. Det blev en spirituell och upplevelserik resa. Den första veckan reste jag runt med mina vänner från tonåren: Magro och Ladji. Med oss var även min farsa, Parviz. Vi landade i Tehran och åkte kort därefter 1400 km med nattåget till Bandar-Abbas vid Persiska Viken. Där tog vi efter en natt på hotell, båten till ön Qeshm som efter revolutionen har stått orörd. Shahen av Iran hade planer på att förvandla ön till en internationell turistö, men den lotten föll sedermera på den tio gånger mindre ön Kish. Nåväl. Vi åkte bil i 50 km tvärs över ön och kom fram till en liten hamn där vi hoppade i en liten båt för att kolla delfiner. Vi såg inga delfiner så vi åkte till den lilla ön Hengam där 800 personer av folket Bandari bor. 150 familjer och tre bilar huserar på ön. Jag fick där ett samtal med en tjej som bor på ön. Ett samtal som jag har föreställt i mitt sinne i snart fem år. Jag fick svar på frågor jag sedan länge har haft om Afro-iranierna (Bandari). Bandarifolket är en blandning av Indier, Araber, Somalier, Habesha och Iranier. Deras språk är en kreol av Indiska, Arabiska, Farsi och engelska.

Efter våra äventyr i Persiska Viken flög vi med Kish Air upp till Esfahan, den gamla huvudstaden. Staden är ett slags Orientens Paris med vackra parkvägar och broar kring floden som flyter igenom staden. Både jag och och mina vänner blev tagna av hur vacker staden är. Innan vi åkte hade min vän Ladji varit orolig för hur han som Afro-svensk skulle bemötas. Han jämförde med en bekymmersfull resa som han och många andra afrikaner har gjort till Turkiet. Hela vår resa gick mot hans förväntningar. Vi kunde inte röra oss i fem minuter utan att folk ville höra var han/vi kom ifrån. Den Iranska gästvänligheten gjorde inte bara ett starkt intryck på mina vänner, utan även på mig. På många sätt är jag glad att jag mina svenska vänner följde med till Iran. Det gav mig möjlighet att stärka min svenska identitet i en iransk kontext och vice versa. Aldrig har jag känt mig så svensk-iransk som under den veckan jag spenderade i två persiska klimatzoner.

Efter att mina vänner åkte var jag kvar med min farsa. Då började min egna resa. Jag började röra mig på Tehrans gator ensam. Gick till frisören. Åkte taxi. Tunnelbana. Buss. Var jag än vände mig var jag nu en del av folket. Och där jag slog mig ner ville folk höra min historia. Jag fick en utlännings röst men som kunde prata persiska. Folk fann det fascinerande att jag som 40-åring var född i ett annat land. Min farsa var en av de första 10 iranierna som på 60-talet kom till Sverige. Har ännu inte träffat någon svensk-iranier som är äldre än mig och som är född i Sverige. Det ger perspektiv. Färden fortsatte. Jag och farsan åkte norrut till den tredje klimatzonen. Området kring Kaspiska Havet kallas kort och gott ”Norr”. På bergen ligger snön fortfarande kvar och det var verkligen fantastiskt att uppleva den kalla luften när vi bilade genom bergen, mot att en vecka tidigare ha befunnit oss i 35 graders värme. Vi stannade i Shomal (Norr) i tre dagar. Jag fick lära min farsa på ett sätt som aldrig tidigare.

Jag träffade min far för första gången när jag var 9 år gammal och växte upp med min mamma i Stockholms västra förorter. Detta har genom åren skapat massor av frågor i mitt inre som aldrig riktigt har blivit besvarade. Väl tillbaka i Tehran återstod ett par sista saker innan min resa var över. Att besöka mammas släkt och få svar på de frågor jag hade. Jag fick avslut. Med både sorg och lättnad har jag gjort fred med mitt förflutna. Med denna lättnad spenderade jag mina sista dagar att handla ”Soghati” (presenter från en resa) till familj, vänner och grannar. I norra Tehran finns bazaren Tajrish som likt många andra bazarer ligger inomhus i byggnader som är väldigt gamla och vackra. Mitt flyg lyfte på en söndag kl 03.30. Jag packade väskan och åkte ut till Imam Khomeini-flygplatsen vid midnatt. Halvt nervös sträckte jag fram båda mina pass till den unga killen som i passkontrollen. Han tittade på min keps och frågade vad det var för märke. Jag svarade att det var ett märke från en rappare som heter Nasir. – Nasir? svarade han. – Ja, Nasir Jones. – Han sjunger väl inte om dåliga saker? – Nej då, svarade jag. Han tittade på mina pass och granskade mina papper en lång stund. – Du är välkommen till mig, när du vill sa jag. Han log. – Ha en lycklig färd. En dag kanske jag kommer till dig, och då kanske jag kan gå och se Nasir Jones tillsammans med dig.

 

Hur ett berg kan förena 20 personer

Wow. Vilken resa. När jag i November drog igång det här projektet visste jag att det var något speciellt. Kunde dock inte föreställa mig att det skulle bli så här överväldigande. För det första så lyckades jag/vi göra detta utan hjälp av institutioner, myndigheter eller statliga medel. Kanske var det därför som det gick så snabbt. För ärligt talat var det inte många som trodde att vi skulle lyckas så här snabbt. På mindre än sex månader lyckades vi få in SJ, Svenska Turistföreningen, Svenska Mäklarhuset, Svenska Kyrkan och Craft Sportswear. Tack till alla er. Utan ert stöd hade det aldrig gått.

Jag vill inte avslöja hur klättringen gick. Men kan i varje fall berätta att alla deltagare var överens om att det var det mest utmanande de någonsin har gjort. Vi skapade band för livet. Tanken med hela resan var att visa att vi inte är titlarna vi bär. Och att naturen är större än oss alla. Den tanken blev definitivt en verklighet. Alla dessa männsikor fick mig att växa. Det fick mig att förstå att jag kan. Något som jag kanske hade glömt. Det fick mig att förstå att det är fullt möjligt att vara starkast och svagast på en och samma gång.

Vi delar samma livssyn. Alla vi som gjorde resan till Kebnekaise i april 2016. Och resultatet av det hela kommer bli en vacker dokumentärfilm. Det är jag övertygad om. Filmen går nu in i post-produktion. Vi ses på andra sidan! Då får ni veta hur det gick när vi gjorde toppbestigningsförsöket upp för Sveriges högsta berg.

Se likheter – inte skillnader

Denna krönika publicerades för knappt fem år sedan i tidningen Dagen av mig och Carlos Rojas. Bilden är från staden Lalibela i norra Etiopien.

Det sägs att vinnarna skriver historien. I sådant fall måste vi alla vara förlorare. Under 1900-talet har över 100 miljoner människor dött i krig. Ännu fler skall säkerligen ha mist sina liv till följd av svält, hunger och fattigdom. Människans minne är kort. Man kan undra om demagoger och patriarkala ledare med hybris som Hitler och Stalin kommer vara ihågkomna om 2000 år.

Om vi blickar tillbaka på de 2000 åren som har varit, har det mesta av våra meningsskiljaktigheter haft sin rot i tre stora bästsäljare: Toran, Bibeln och Koranen. Tre böcker som alla grundar sig på idén om att en gammal farbror vid namn Abraham fick en massa barn och sedan dog vid 175 års ålder. Sen skiljer sig historierna i de olika böckerna.

Det är kanske dags att sluta bry sig om vad skillnaderna ligger i. Det är likheterna i de olika lärorna som är intressanta. Inte minst hur man med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda sig själv genom att bry sig om andra.

Extrema uttryck av hat tar sats i extrema uttryck av förakt. Och det extrema föraktet bottnar i det vardagliga föraktet. På Ica en vardag: En sned blick mot en familj med romska kläder. I franska regeringsministeriet en vardag: Vi landsförvisar 2 000 romer.

Men vi behöver inte ta förakt mot olika grupper människor som exempel. Du känner förakt i din vardag mot alla möjliga människor, ofta folk som inte gör som du eller tycker som du. Som väljer andra saker än du, som du därmed måste tycka är fel, eller åtminstone sämre än det du väljer. Folk som håller hastighetsgränsen på vägarna istället för att hålla din takt, uppfostrar sina barn på ett annat sätt än du eller som röstar på fel parti.

Samhället vi lever i idag bekräftar väldigt lite. Och det som samhället – alltså summan av alla individer som utgör det – bekräftar är ofta rivalisering, positionering och konkurrens. Det bekräftar inte att vi bekräftar varandra. Det bekräftar inte ömsinthet och förståelse och att vi bryr oss om andra. Det är inte primärt en politisk fråga, vilket våra dammgamla läror är tecken på, utan en universell mänsklig centralfråga.

Om vi till exempel tittar på berättelsen om Kung Salomon (dog cirka 900 f kr) som hade en affär med drottningen av Saba. Den har under århundraden varit objekt för nyfikenhet och förundran. Den etiopiska legenden fokuserar på Sabas och Salomos affär och berättar om en mystisk son vid namn Menilek som for söderut och grundade det första judiska kungariket i Etiopien.

Sagan påverkade olika folk extremt olika: Salomo, drottningen av Saba och Menelik blev förgrundsgestalterna för ett helt land i nästan 3000 år.

Samtidigt gav Salomos makt och rike inspiration till etnocentricitet och kollektiv känsla i hela Europa. Det ledde till korstågen, till ”Arn”.

Tempelriddarkorset pryder hela tak på kyrkor från 1100-talet i den heliga staden Lalibela i norra Etiopien, men har använts av både Ku Klux Klan och nazisterna, och är dagsaktuellt som omslagsprydnad på Breviks manifest. Och Tempelriddarna slog läger på den plats där kung Salomo tempel hade legat, efter att de hade slaktat muslimer i Jerusalem.

Denna historia har berättats i miljontals olika versioner och ger än idag olika människor en känsla av grupptillhörighet. Det mest ironiska av allt? Namnet Salomo betyder Fred.

Vårt individuella ego kan i brist på tillräckligt med tillfredställelse ta till extrema åtgärder när det lättar på hämningar i sökandet på kollektiv identitet. Samtidigt som vi i dag från många olika ideologiska och politiska håll ser ner på önskan om kollektiv identitet.

Vi tror kanske att med allt vi har runt omkring oss i dag – sjukvård, utbildning, underhållning och mätta magar – så borde inte det kollektiva egot expandera mer. Och att det inte skulle behöva gå tillbaka i historien till sagor som uppstod under tider då en förkylning kunde ta en människas liv. Till föreställningar om folks överlägsenhet över andra folk. Men det gör det.

Det kanske är dags för alla att omfamna en kollektiv identitet i stället. En där vi går tillbaka till likheterna människor emellan och inte till skillnaderna. Där vi enas om det alla alltid varit enade om: att vi med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda oss själva genom att bry oss om andra.