Ny video från St:Eskils Kyrka i Haninge

Detta är en liveupptagning från ett framträdande vi gjorde i Haninge. Från Stress platta ”Playlist” som släpptes 2011. Låten heter ”Kan du förstå”. Sång av Dinah Yonas och Trumpet med Henning Ullén. En riktig fin kväll där vi deltog i en kvällsmässa. Istället för psalmer blev det mina låtar som publiken lyssnade på. Allt medan de läste texterna ur ett häfte man fick i en broschyr. Snyggt. Tack till alla inblandade. Extra stort tack till Milad som filmade och klippte.

Krönika i Metro om TV4

Jag har skrivit om programledaren Alexander Bards rasistiska åsikter som jag anser att TV4 normaliserar. I efterspelet kan jag i kommentarerna läsa hur svenskar som aldrig har kunnat utsättas för rasism, tolkar och tar sig friheten att bestämma vad rasism är och inte är.

Det är exakt detta som den här krönikan handlar om. Hur människor tar sig friheten att tolka hur andra människor uppelever diskriminering. Kan jag som man beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad könsdiskrimenring är? Naturligtvis inte. Kan jag som heterosexuell beskriva känslan, tolkningen eller upplevelsen av vad diskrimenring grundat på sexuell tillhörighet är? Självklart inte.

Följande krönika kritiserar det faktumet att ”det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism”. Länk.

Jag är van. Jag är 40 år gammal. Och jag är van vid att möta rasism.

Det råder en förvirring kring rasismen i Sverige idag. Det blir allt tydligare att vi befinner oss i en tid där det anses vara värre att kalla någons ord eller handlingar för rasistiska, än det är att utsättas för samma rasism. I dag tycks antirasism ses som ett politiskt ställningstagande i stället för ett värnande om mänskliga rättigheter. Hur kan frågan om allas lika värde vara partipolitisk när de mänskliga rättigheternas historia sträcker sig längre tillbaka i tiden än vad partipolitiken gör? Är allas rätt till mänskliga rättigheter ens en diskussion?

Vi pratar en hel del om civilkurage. Vi ser det som en dygd. Om den homosexuella killen på tunnelbanan får höra glåpord eller den somaliska mamman med slöja får stenar kastade på sig, så ser vi det som god etik att ingripa eller att säga ifrån. Som individer är vi nog alla överens om att den sortens beteende är oacceptabelt. Vad jag saknar är något jag vill kalla för Institutionskurage. Varför kan vi inte förvänta oss att stora institutioner och företag ska ha samma moraliska kompasser som enskilda individer har?

Låt mig förklara. I dagarna har ett av Sveriges stora familjeunderhållningsprogram, ”Talang”, premiär på TV4. I det kan barn och vuxna från hela landet visa upp sina talanger för en jury som just nu pryder hela landets reklampelare. En av jurymedlemmarna är musikproducenten Alexander Bard.

Alexander Bard har tidigare i direktsänd tv propagerat för att man ska få använda n-ordet och hävdat att det inte är rasistiskt. När han blev ifrågasatt av en skådespelare som själv är afrosvensk och som anser att ordet är rasistiskt, så fick skådespelaren till svar att skaffa sig ett liv och blev kallad för n-ordet ytterligare tre gånger av Bard. En person hos Diskrimineringsombudsmannen har till och med kritiserat Bard för detta. Bara de senaste åren har Bard hävdat att muslimer är våldsamma och intoleranta, sagt att han är väldigt anti-islam i direktsänd tv, kallat Centerkvinnorna ”sjuka jävla missfosterhjärnor”, kallat före detta justitieminister Beatrice Ask för ”bitch” och sagt att han hoppas att hon ska dö en långsam och plågsam död.

Allt detta är gamla nyheter. Ändå fortsätter TV4 lyfta Bard som en av sina stora profiler på bästa sändningstid. För oss som drabbas av Bards åsikter ger det uppfattningen att TV4, som påstår sig stå för människors lika värde i kampanjer som ”Noll rasism”, just nu hjälper till att normalisera hans agerande och åsikter genom att fortsätta ge honom stora uppdrag. Att hänvisa till yttrandefrihet håller inte när Bards uttalanden och åsikter sårar och förödmjukar så många människors trosuppfattningar och innersta tankar – varav många av dem dessutom är del av TV4:s publik.

Det är här institutionskuraget kommer in. Kuraget där man står upp för allas lika värde genom att gå emellan mobbare och de som utsätts. Det är rimligt att jag kan förvänta mig detta från ett så stort företag som TV4-gruppen. Jag ska inte behöva förklara för mina döttrar varför en fullvuxen karl sitter på tv och mobbar människor för att de har en annan hudfärg och tro än han själv. För som det ser ut nu bidrar TV4 till att den kommande generationen, våra barn, blir lika vana vid rasismen som vi har hunnit bli.

Hur ett berg kan förena 20 personer

Wow. Vilken resa. När jag i November drog igång det här projektet visste jag att det var något speciellt. Kunde dock inte föreställa mig att det skulle bli så här överväldigande. För det första så lyckades jag/vi göra detta utan hjälp av institutioner, myndigheter eller statliga medel. Kanske var det därför som det gick så snabbt. För ärligt talat var det inte många som trodde att vi skulle lyckas så här snabbt. På mindre än sex månader lyckades vi få in SJ, Svenska Turistföreningen, Svenska Mäklarhuset, Svenska Kyrkan och Craft Sportswear. Tack till alla er. Utan ert stöd hade det aldrig gått.

Jag vill inte avslöja hur klättringen gick. Men kan i varje fall berätta att alla deltagare var överens om att det var det mest utmanande de någonsin har gjort. Vi skapade band för livet. Tanken med hela resan var att visa att vi inte är titlarna vi bär. Och att naturen är större än oss alla. Den tanken blev definitivt en verklighet. Alla dessa männsikor fick mig att växa. Det fick mig att förstå att jag kan. Något som jag kanske hade glömt. Det fick mig att förstå att det är fullt möjligt att vara starkast och svagast på en och samma gång.

Vi delar samma livssyn. Alla vi som gjorde resan till Kebnekaise i april 2016. Och resultatet av det hela kommer bli en vacker dokumentärfilm. Det är jag övertygad om. Filmen går nu in i post-produktion. Vi ses på andra sidan! Då får ni veta hur det gick när vi gjorde toppbestigningsförsöket upp för Sveriges högsta berg.

Nytt projekt

I april 2016 kommer jag och ett filmteam att ta med oss 20 personer och klättra upp för Kebnekaise. Filmteamet består av Micke Mikeadelica Gustafsson och min broder Ali Quraishi. Samarbetspartners än så länge är STF och SJ. Vi tar med oss ungdomar i samarbete med Ensamkommandes Förbund och Ambassaden 165. Vi har redan privata finansiärer och näringslivsfinansiärer. Detta är onekligen ett av det mest passionerade projekten jag har tagit mig ann.

Oftast imiterar konsten livet. Men ibland imiterar livet konsten. I september 2015 släppte jag min skiva Gud för en stund i Stockholm. Direkt efter åkte jag på en två veckors lång turné i Norrbotten.

I två veckor körde jag en turnébuss. I säkert hundra mil låg vi på vägarna. Kors och tvärs. Allt jag såg var berg. På mitt album har jag en låt som heter ”Klättra upp igen”. Den har inspirerat detta projekt.

Plus resan i Lappland så klart…

Nu börjar resan. På Kickstarter. Tillsammans med folket.