Inte en främling

På Teskedsordens sida Inte en främling har man publicerat en text som jag har skrivit om rasism och identitet. Här är den:

– Du är svensk.

Mammas ord ekar fortfarande i mitt huvud.

Det är inte de tydligt rasistiska händelserna som har satt sår i själen. Tvärtom. När jag hörde någon skrika ”jävla svartskalle” som trettonåring blev jag stark av det. När treorna på Östermalms gymnasium sjöng Ku Klux Klan-sånger när jag gick förbi dem och efteråt hoppade på mig, då slog jag tillbaka. Den vulgära och påtagligt synliga rasismen har alltid gjort mig starkare. Den har fått mig att skapa.

Det är händelserna som ingen ser som sakta har brutit ner mig. Särbehandlingen i skolan när jag blev satt i en svenska-två-klass fast min svenska var fläckfri och bättre än de flesta andra barns. Expediten i affären som följer efter mig när jag bara ska handla bröd. Projiceringen av andras fördomar som subtilt smyger sig in i mitt undermedvetna.

Medelmåttorna som med sin auktoritet har ifrågasatt mig på flygplatser, arbetsplatser, i bostadsansökningsprocesser och på gator och torg.

Förra veckan gled jag upp för att källsortera i ett par containrar som stod utomhus på en gata i Sollentuna. Jag kände mig iakttagen av en medelålders man som stirrade på mig lite för länge. Min tonårsröst gjorde sig hörd:

– Har du ingen TV hemma?

Mannen tog sig rätten att ifrågasätta vad jag gjorde. Hur jag källsorterade. Han brydde sig inte om att presentera sig eller att behandla mig som en individ. Jag kände mig förminskad. Som om jag var sexton igen.

Gör han så med alla människor? tänkte jag i efterhand. Svaret får jag aldrig. Och för någon som aldrig har varit utsatt för rasism kan detta bli en icke-fråga.
”Du överdriver.”
”Kan det verkligen vara så hårt?”
”Det där händer alla.”

Men händer det alla? Mig händer det varje vecka. Varje månad. Varje år. Att bli ifrågasatt. Att bli uppfattad som hotfull. Att inte bli tagen på allvar och ständigt få behöva hävda sig. Alltid dessa män. Dessa vita medelålders män eller kvinnor. Det kan inte vara en slump.

Jag växte upp i en Stockholmsförort som heter Hässelby Gård. Ett multikulturellt område där majoriteten av invånarna är svensk arbetarklass. Var tredje vecka och på loven bodde jag hos min svenska avlastningsfamilj i Hässelby Villastad. Det var annorlunda där. De behandlade mig som en av deras egna ungar. I lägenhetsområdena i Hässelby Gård pratade vi barn aldrig om att vi såg annorlunda ut. Det var normen. Men på loven och helgerna kunde jag verkligen känna av det.

– Det kallas ontologisk osäkerhet.

Demokratiagenten Barakat Ghebrehawariat förklarade för mig hur barn och ungdomar som rasifieras tvingas att skapa flera identiteter för att överleva i samhället. En hemma, en bland vännerna och en i majoritetssamhällets rum.

Som trettonåring flyttade vi till innerstan. Min identitet fann jag genom hiphopmusiken. En värdighet som fungerade vart jag än gick. Och genom musiken hittade jag ett intresse för historia.

Mamma blev långtidssjukskriven. Och hennes ovilja att prata om rasismen jag mötte utanför ytterdörren gjorde mig svag. När jag sen blev misshandlad för sista gången av en äldre man i familjen, började jag förbereda mig på min egen färd.

Som äldre tonåring och ung vuxen man gjorde jag en bakvänd klassresa där jag dalade ner i gatans galenskap och ut till förorten jag kom ifrån. Hanteringen av identitet och öppen rasism genom media, på gatan och i skolan blev för mycket för mina sinnen. Addera ett dysfunktionellt hem och profetian blir uppfylld. Så jag tog till regression. En försvarsmekanism som gör att den utsatte går tillbaka i sin utveckling. Jag blev pubertal.

– Houman är en av Sveriges bästa rappare!

Min vän hade just sålt guld på sin senaste singel och hade tagit med mig på turné. Mitt ego kunde inte hantera det. Jag trodde inte att jag var värd det. Mitt sinne hade gått på myten av vad en ”svartskalle” skulle vara. Kriminell. Min omgivning reagerade inte som förväntat. De vita arbetarklassungdomarna i Hässelby dömde aldrig. De behandlade mig med ödmjukhet och respekt. Men många av ungdomarna med föräldrar från länder i Mellanöstern gick hårt åt mig. Baktalade och hånade. Hur kunde innerstadsungen ha blivit så keff? Idag vill jag tro att besvikelse uttrycks av de som håller av dig mest.

– Nu drar vi och tar en öl.

Rättegången var över. Det var den sista gången jag satt i en rättssal. Vi var tre färskingar som fick det vi förtjänade. Dryga dagsböter och villkorlig dom. Samma brott. Våra domar sinsemellan var mindre rättvisa. Den vita arbetarkillen fick mildast straff. Jag lite strängare. Min afrosvenska vän fick dubbelt så mycket. Till och med här, tänkte jag för mig själv. Det var en märklig känsla. Att känna sig privilegierad, orättvist behandlad och skamsen på samma gång.

– Jag har ramat in min masterexamen till dig, mamma.

Jag tror att jag tog min examen i lärande och historia för att jag är nyfiken på vårt mänskliga behov av att söka identitet. Jag ville veta var vi kom ifrån så att jag kunde forma min egen. Idag vet jag att jag inte behöver en identitet. Att vi kämpar och bråkar för att anskaffa oss något som vi i slutändan inte behöver. Alla nationer, gränser och ismer har föga att göra med vår förmåga att älska. Dela. Ge.

För att nå en riktig värld måste vi prata om våra drömmar. Och det inkluderar alla de mardrömmar som vissa av oss bär på. Människor måste ha rätt att vara vad de vill, när de vill, hur de vill, så länge det inte skadar någon annan. Så länge människor kommer vilja definiera andra, kommer de som definieras ha behov att positionera sig. Identiteter föds alltid ur möten. Så låt oss mötas mer.