Hur lite genetik påverkar rasism, och hur mycket yttre förhållanden gör det

Om det inte finns raser, hur kan det då finnas rasism? Svaret ligger i historien. Den svenska rasläran sträcker sig 300 år tillbaka i tiden. Strukturer som har ärvts ner i generationer och som genomsyrar samhället än idag.

Att naivt säga att man inte ser raser är synonymt med att man ignorerar faktumet att människor subtilt blir drabbade av denna folksjukdom dagligen. Vad man bör säga är att man inte tror på att det finns raser och aktivt jobba för att alla ska bli inkluderade.

Om man nu lekte med tanken att man skulle skapa en ö, en plats där alla vore lika mycket värda, är det ett par tankar som uppstår. Tankar som forskare och aktivister har lekt med lika länge som rasismen har funnits.

När jag och vårt filmteam placerade 20 personer av olika färger, kön och bakgrunder mitt i ingenstans uppe i Norrbotten var det som lugnet trängde sig på. Vi älskade och skrattade på lika villkor. Vår plattform var naturen. Inga yttre omständigheter kunde leta sig in i vår grupp. Alla var lika. Tyvärr ser inte verkligheten ut så.

Jane Elliot är en pedagog, feminist och anti-rasist som har jobbat med rasism och sitt brun-blå-ögda experiment sedan 1970-talet. Hon har framför kamerorna, oftast på väldigt kort tid kunnat bevisa, att människor ter sig till hierarkiskt beteende väldigt snabbt om chansen ges. Om en jämlik grupp ges premisser och delas upp och värderas, kommer deltagarna snabbt att börja nyttja och reagera på sina nyvunna privilegier.

Det man vill påvisa är att samhället är uppbyggt av samma strukturer. Och människor reagerar och utnyttjar dagligen utifrån dessa premisser. Med det sagt: ingen är en ö.