Varför dem med mest åsikter oftast vet minst

Åsikter, åsikter och åter igen åsikter. Var man än vänder skallen, oftast ner i telefonen, ser man folks åsikter. Man stöter på dem jämt. Folk ska lufta sina åsikter. Oftast är samtalen och monologerna rena rama upprepningar.

Det är cool. Vi behöver lufta vad vi tycker om vår samtid och det som händer i våra liv. Konflikt kan vara bra om man vill uppnå något konstruktivt. När det handlar om våra relationer är åsikter ett medel för att kunna nå förståelse. Men det behandlar oftast bara symtomen.

Låt mig förklara. En symtom är en bieffekt av ett grundläggande problem. Har man ont i huvud är smärtan symtomen. Kanske är stress eller brist på näring då det grundläggande problemet. Vad vi oftast gör är att ta en huvudvärkstablett. Vi behandlar symtomen.

Så fungerar det i våra relationer också. Symtomen kan vara att vi bråkar eller inte ser på saker och ting på samma sätt. Det grundläggande problemet är oftast att vi har för lite självkännedom för att kunna möta andra. Vad vi oftast gör att försöka få ett kortsiktigt slut på bråkandet eller meningsskiljaktigheterna. Inte ta reda på vad det är i oss själva som framkallar det hela i det första taget. Vi behandlar symtomen.

Ser vi på värdsliga åsikter är det inte så annorlunda där. Man stöter på männsikor som har åsikter om världen och det som händer i den. Åsikter om diskriminering. Om fri handel. Om politik. Om media. Och i 99 fall av 100 har dessa åsiktshysare egna defekter som hjälper till att förstöra samma värld som de pratar om. Man har en åsikt som i ens eget sinne är sprungen ur viljan och intentionen att bry sig om världen man lever i. Men ens egna handlingar vill man inte beakta eller gå in i.

50-Cent-Street-King-Deepak-Chopra-meditation

Värdsligt står människosläktet inför tre utmaningar inför samtiden och framtiden.
1. Att få resurserna att räcka till alla.
2. Att få våldet att sluta.
3. Att skapa energi åt hela jorden som inte bryter ner naturen.

Detta kan ske på tre sätt:

1. Att alla männsikor slutar äta kött. Koindustrin står idag för 51 % av alla växthusgaser. Alla transportmedel står för 13 %. En tredjedel av jorden yta är förstörd pga koindustrin. 45 % av all landmassa på jorden används till att föda upp boskap. Det krävs 3 000 liter vatten för att producera en McDonald’s-hamburgare. Det är lika mycket vatten som krävs för att duscha varje dag i två månader. 1000 kvadratkilometer ger antingen 2,8 ton vegetarisk mat, eller 28 kilo kött.
2. Förbjuda alla vapen. I länder där vapen är förbjudna finns det knappt några mord. I västvärlden skapar man idag krig för att kunna sälja vapen. Sverige är idag världens största vapenexportör, om man räknar på befolkningsmängd. Vapen dödar männsikor, inte terrorister.
3. Strypa oljeberoendet helt genom att få myndigheter och näringsliv att satsa på ren energi. Vindkraft, solenergi och vattenkraft.

Detta står i direkt relation till människors behov av att uttrycka små och stora åsikter dagligen. Min fråga är: hur rent är deras samvete jämfört med de tre punkter som är listade ovan? Hur bidrar dem samtidigt som de klagar på sin omgivning? Hur förväntar dem sig att förändra världen om de inte ens kan förändra sig själv?

bad-communication

Klagar dem på diskriminering samtidigt som de sätter en tugga i en hamburgare? Då kanske de ska tänka på att folk svälter för att de ska äta den där hamburgaren.
Klagar dem på att det finns terrorister överallt? Kanske dem då ska kämpa för att deras stat eller regering ska förbjuda dem vapen som hamnar i blivande mördares händer.
Känner dem att ingen tänker på miljön? Kanske dem då ska gå eller promenera var dem än beger dig. Eller kolla att tåget, båten eller flyget går på ren energi.

Om man inte vill göra allt det här, kan det vara bättre att vara tyst än att försöka briljera med en onödig åsikt. För att förändra världen måste man förändra sig själv. Och det är alltid bättre att veta mer och ha mindre åsikter, än tvärtom.

Paradiset, normkritik, genusteorier och dess olika förutsättningar

Har funderat över genusteorier och intersektionalitet. Pratade med en vän om genusforskaren och författaren Yvonne Hirdman som jag på en föreläsning fick ett väldigt dåligt intryck av. Hon använde sig av N-ordet i sin föreläsning och jag kunde inte undgå att bli äcklad av den uttryckta rasismen hon förhöjde där och då.

Jag har under åren tagit del av olika typer av genusforskning. Den svenska får mig många gånger att bli mörkrädd. Krasst så kan man konstatera att den totalt kan sakna normkriktik och dessutom har ett naivt förhållandesätt till jämlikhet. Låt mig förklara.

Genusteori utan intersektionalitet är som att försöka beskriva färg genom en svart-vit TV. Att prata om kvinnors rättigheter utan att prata om rasism är meningslöst. Det gynnar bara de människor som drar nytta av rasismen. Vilket också kan vara kvinnor.

En medelålders etablerad (läs vit) svensk kvinna med en socioekonomisk priviligerad bakgrund kan (och har jätteofta) mer fördelar och förmåner än en rasifierad tjej eller kvinna med en mindre privilegierad bakgrund. Den etablerade kvinnan kan till och med ha fler privilegier än en man.

Med det sagt känns det väldigt konstigt att lyssna på dessa medelklasskvinnor när de pratar om diskriminering och jämlikhet när deras verklighet skiljer sig så markant från andras.

Slutligen är den jämlikheten de ibland pratar om, även den främmande för mig. Att man exempelvis inte ska särskilja på könen över huvud taget. Som pappa till två flickor förkastar jag den teorin direkt. Jag särskiljer mina döttrar så mycket jag kan. I en värld där människor dömmer andra baserat på deras hudfärg och på deras kön, vill jag göra mina döttrar så tuffa som möjligt. För att förbereda dem för ett samhälle som kommer att diskriminera.

Hur? Svaret finns delvis i låten nedan. Refrängen går så här:
”Sommaräng, familj först, själar vilar
Dumpar sinnet släpper taget fångar fjärilar
Alla ni är välkomna
Så länge ni vill stanna här
Bjuder hel byn, mättar mun, släcker törsten
Gömmer spriten, låter kvinnor, barn äta först man
Baby låt mig inte somna
Paradiset måste vara här”

Varför spiritualitet inte bör avfärdas som flum eller nonsens

Man stöter på mycket avfärdande och hånskratt när minfulness eller spiritualitet kommer på tal. Urbana, och ibland ytliga människor avfärdar andra människors strävan efter inre frid som något löjligt. ”Trams” utbrister någon. ”Idioti” utbrister den andre.

Det finns olika sätt att närma sig begreppet på. Visst kan man skratta när Fredrik Strage visar klipp från en New Age-festival från DVD-film på TV4 Nyhetsmorgon där han konstaterar att ”problemet med att skapa transcendentala kraftfält är att det inte fungerar”.

Klippet ovan är verkligen en extrem. New-age-dårar som plockar lite som de vill och hittar på egna sanningar framstår som knäppa. Men det handlar inte om dem. Det handlar om en stor del människor som har förstått skillnaden mellan ego och att leva i nuet. För att förändra något över huvud taget måste man helt enkelt förändra sig själv. Så kallade spirituella religioner har funnits långt längre än Världsreligionerna ens var påtänkta. Faktum är att Kristendomen till stora delar har inspirerats av både Zoroastrianism och Hinduism. Två religioner som idag inspirerar den så kallade New-Age-Yoga-Mambo-Jambo-rörelsen.

Hade ett samtal med en doktorand i fysik. Vi pratade om hur människor i låt säga Amazonen har exakt samma hjärna som forskare som splittar atomer. Och hur ingen människa levande idag kan förklara hur Universum är uppbyggd. Denna doktorand i fysik menade att det var fullständigt logiskt att tro att det är en större makt som ligger bakom allt detta.

Klippet nedan är en beskrivning från ett experiment som den Japanska författaren Masaru Emoto har gjort. Han har låtit frysa ner vattendroppar som har gått igenom kontakt med olika mänskliga sinnesstämmningar. Ilska, glädje, frid osv. Resultatet är inspirerande. Om en mänsklig tanke kan ändra skepnaden på några vattendroppar, vad kan då 7 miljarder tankar göra med ett jordklot?

Hur lite genetik påverkar rasism, och hur mycket yttre förhållanden gör det

Om det inte finns raser, hur kan det då finnas rasism? Svaret ligger i historien. Den svenska rasläran sträcker sig 300 år tillbaka i tiden. Strukturer som har ärvts ner i generationer och som genomsyrar samhället än idag.

Att naivt säga att man inte ser raser är synonymt med att man ignorerar faktumet att människor subtilt blir drabbade av denna folksjukdom dagligen. Vad man bör säga är att man inte tror på att det finns raser och aktivt jobba för att alla ska bli inkluderade.

Om man nu lekte med tanken att man skulle skapa en ö, en plats där alla vore lika mycket värda, är det ett par tankar som uppstår. Tankar som forskare och aktivister har lekt med lika länge som rasismen har funnits.

När jag och vårt filmteam placerade 20 personer av olika färger, kön och bakgrunder mitt i ingenstans uppe i Norrbotten var det som lugnet trängde sig på. Vi älskade och skrattade på lika villkor. Vår plattform var naturen. Inga yttre omständigheter kunde leta sig in i vår grupp. Alla var lika. Tyvärr ser inte verkligheten ut så.

Jane Elliot är en pedagog, feminist och anti-rasist som har jobbat med rasism och sitt brun-blå-ögda experiment sedan 1970-talet. Hon har framför kamerorna, oftast på väldigt kort tid kunnat bevisa, att människor ter sig till hierarkiskt beteende väldigt snabbt om chansen ges. Om en jämlik grupp ges premisser och delas upp och värderas, kommer deltagarna snabbt att börja nyttja och reagera på sina nyvunna privilegier.

Det man vill påvisa är att samhället är uppbyggt av samma strukturer. Och människor reagerar och utnyttjar dagligen utifrån dessa premisser. Med det sagt: ingen är en ö.

Hur ett berg kan förena 20 personer

Wow. Vilken resa. När jag i November drog igång det här projektet visste jag att det var något speciellt. Kunde dock inte föreställa mig att det skulle bli så här överväldigande. För det första så lyckades jag/vi göra detta utan hjälp av institutioner, myndigheter eller statliga medel. Kanske var det därför som det gick så snabbt. För ärligt talat var det inte många som trodde att vi skulle lyckas så här snabbt. På mindre än sex månader lyckades vi få in SJ, Svenska Turistföreningen, Svenska Mäklarhuset, Svenska Kyrkan och Craft Sportswear. Tack till alla er. Utan ert stöd hade det aldrig gått.

Jag vill inte avslöja hur klättringen gick. Men kan i varje fall berätta att alla deltagare var överens om att det var det mest utmanande de någonsin har gjort. Vi skapade band för livet. Tanken med hela resan var att visa att vi inte är titlarna vi bär. Och att naturen är större än oss alla. Den tanken blev definitivt en verklighet. Alla dessa männsikor fick mig att växa. Det fick mig att förstå att jag kan. Något som jag kanske hade glömt. Det fick mig att förstå att det är fullt möjligt att vara starkast och svagast på en och samma gång.

Vi delar samma livssyn. Alla vi som gjorde resan till Kebnekaise i april 2016. Och resultatet av det hela kommer bli en vacker dokumentärfilm. Det är jag övertygad om. Filmen går nu in i post-produktion. Vi ses på andra sidan! Då får ni veta hur det gick när vi gjorde toppbestigningsförsöket upp för Sveriges högsta berg.

Se likheter – inte skillnader

Denna krönika publicerades för knappt fem år sedan i tidningen Dagen av mig och Carlos Rojas. Bilden är från staden Lalibela i norra Etiopien.

Det sägs att vinnarna skriver historien. I sådant fall måste vi alla vara förlorare. Under 1900-talet har över 100 miljoner människor dött i krig. Ännu fler skall säkerligen ha mist sina liv till följd av svält, hunger och fattigdom. Människans minne är kort. Man kan undra om demagoger och patriarkala ledare med hybris som Hitler och Stalin kommer vara ihågkomna om 2000 år.

Om vi blickar tillbaka på de 2000 åren som har varit, har det mesta av våra meningsskiljaktigheter haft sin rot i tre stora bästsäljare: Toran, Bibeln och Koranen. Tre böcker som alla grundar sig på idén om att en gammal farbror vid namn Abraham fick en massa barn och sedan dog vid 175 års ålder. Sen skiljer sig historierna i de olika böckerna.

Det är kanske dags att sluta bry sig om vad skillnaderna ligger i. Det är likheterna i de olika lärorna som är intressanta. Inte minst hur man med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda sig själv genom att bry sig om andra.

Extrema uttryck av hat tar sats i extrema uttryck av förakt. Och det extrema föraktet bottnar i det vardagliga föraktet. På Ica en vardag: En sned blick mot en familj med romska kläder. I franska regeringsministeriet en vardag: Vi landsförvisar 2 000 romer.

Men vi behöver inte ta förakt mot olika grupper människor som exempel. Du känner förakt i din vardag mot alla möjliga människor, ofta folk som inte gör som du eller tycker som du. Som väljer andra saker än du, som du därmed måste tycka är fel, eller åtminstone sämre än det du väljer. Folk som håller hastighetsgränsen på vägarna istället för att hålla din takt, uppfostrar sina barn på ett annat sätt än du eller som röstar på fel parti.

Samhället vi lever i idag bekräftar väldigt lite. Och det som samhället – alltså summan av alla individer som utgör det – bekräftar är ofta rivalisering, positionering och konkurrens. Det bekräftar inte att vi bekräftar varandra. Det bekräftar inte ömsinthet och förståelse och att vi bryr oss om andra. Det är inte primärt en politisk fråga, vilket våra dammgamla läror är tecken på, utan en universell mänsklig centralfråga.

Om vi till exempel tittar på berättelsen om Kung Salomon (dog cirka 900 f kr) som hade en affär med drottningen av Saba. Den har under århundraden varit objekt för nyfikenhet och förundran. Den etiopiska legenden fokuserar på Sabas och Salomos affär och berättar om en mystisk son vid namn Menilek som for söderut och grundade det första judiska kungariket i Etiopien.

Sagan påverkade olika folk extremt olika: Salomo, drottningen av Saba och Menelik blev förgrundsgestalterna för ett helt land i nästan 3000 år.

Samtidigt gav Salomos makt och rike inspiration till etnocentricitet och kollektiv känsla i hela Europa. Det ledde till korstågen, till ”Arn”.

Tempelriddarkorset pryder hela tak på kyrkor från 1100-talet i den heliga staden Lalibela i norra Etiopien, men har använts av både Ku Klux Klan och nazisterna, och är dagsaktuellt som omslagsprydnad på Breviks manifest. Och Tempelriddarna slog läger på den plats där kung Salomo tempel hade legat, efter att de hade slaktat muslimer i Jerusalem.

Denna historia har berättats i miljontals olika versioner och ger än idag olika människor en känsla av grupptillhörighet. Det mest ironiska av allt? Namnet Salomo betyder Fred.

Vårt individuella ego kan i brist på tillräckligt med tillfredställelse ta till extrema åtgärder när det lättar på hämningar i sökandet på kollektiv identitet. Samtidigt som vi i dag från många olika ideologiska och politiska håll ser ner på önskan om kollektiv identitet.

Vi tror kanske att med allt vi har runt omkring oss i dag – sjukvård, utbildning, underhållning och mätta magar – så borde inte det kollektiva egot expandera mer. Och att det inte skulle behöva gå tillbaka i historien till sagor som uppstod under tider då en förkylning kunde ta en människas liv. Till föreställningar om folks överlägsenhet över andra folk. Men det gör det.

Det kanske är dags för alla att omfamna en kollektiv identitet i stället. En där vi går tillbaka till likheterna människor emellan och inte till skillnaderna. Där vi enas om det alla alltid varit enade om: att vi med hjälp av ömsinthet och förståelse kan rädda oss själva genom att bry oss om andra.