Author: Houman Sebghati

Under hösten 2022 fick jag vid två tillfällen frågan att berätta hur jag ser på världen. Första gången var det filmaren Martin Krajewski som ville veta vad jag brinner för i en ”nyfiken-på” film. Andra gången var det i en essä som jag skrev för digitala Sverigemagasinet. Titta och läs på filmen och essän nedan. Båda handlar om att möta sina rädslor.

Essän:

Förmoda att du ligger på din dödsbädd och vet att du bara har ett par minuter kvar att leva. Vad tänker du nu? Är du nöjd med livet som du har bakom dig? Känner du här och nu att du lyckades omvandla allt som du har haft inom dig till denna makabra och vackra värld som du har haft privilegiet att finnas i, denna korta stund på jorden? Om ja så vill jag gratulera dig. Det finns en möjlighet att du har nått höjden av människans evolution. Kanske är du skälet till att det över miljontals år blev så att vi gick från encelliga organismer till att bli skrattande och talande varelser. Om du inte är helt nöjd så vill jag fråga varför. Du kanske har svaret själv. Det brukar vara så. I nästan alla undersökningar som har gjorts där äldre människor får lista saker som de önskar att de hade gjort annorlunda återkommer en sak: oro. Denna ständiga oro. Denna sekundära känsla som kommer från den mest primära känslan av alla: rädsla.

Jag tror att vi människor är mest rädda för att möta oss själva. Det är min tro att när vi vågar möta våra egna rädslor på riktigt så finns det inget annat utanför oss själva som kommer skrämma oss. Jag menar naturligtvis inte sådana basala saker som att vara rädd för mörkret eller att få höjdskräck när man åker upp i en hög byggnad. Nej, jag menar de rädslor som har bildats inuti oss själva genom åren som sakta har blivit en del av vår personlighet. Rädslorna som bildar våra inlärda begränsningar och självförnekelser. Försvaret vi bär på när någon kommer med ett förslag som utmanar oss att utvecklas. Och tänk: den som försvarar sina begränsningar är den som får leva med dem.

Bättre att ångra något man har gjort än något man inte har gjort. Rädslans primära funktion är att varna. Den har hjälpt oss genom de 200 000 år som vi Homo Sapiens har trampat runt på den här jorden. Den har varit i konstant konflikt med vår andra positiva primära känsla: nyfikenhet. Vår hjärna har inte ändrats speciellt mycket heller. Vi reagerar nu som då.

Under tid har rädslan förvandlats till en negativ känsla som kickar igång när vi blir uteslutna och när vi känner oss övergivna. Våra förfäder som tog sig från kontinent till kontinent slog varje kväll ner runt lägerelden för att samtala hur kommande dag skulle se. Stammen eller byn såg och betedde sig exakt som vårt sinne gör idag. Du hade hövdingen som bestämde. Den andliga ledaren som sökte mening. Mammorna och papporna som värnade om barnen. Krigarna som letade mat och höll utkik. Uppfinnarna som skapade ny teknik. Äventyrarna som ville utforska det som fanns längst bortom horisonten. Samma äventyrare som idag skulle få en ADHD-diagnos och få tala ut i TV. Men runt lägerelden satt det också några som inte ville att stammen skulle utforska. Som tryggt tyckte att det var bra som det var. Som skrämdes av förändringen. Dåtidens soffpotatisar.

Vad lamslår oss? Är det tryggheten? Är det rädslan för vad andra människor ska tycka eller tänka? Är det rädslan för att återigen få känna en obekväm känsla? Det vet inte jag. Jag tror att var och en måste hitta sina rädslor för att sedan utmana dem. Visst kan det tid. För mig tog det väldigt många år för att ens kunna identifiera vad de rädslorna var. Arbetet med att titta på dem ordentligt tog många år och var väldigt jobbigt men det resulterade i att jag idag står på scener runt om i Sverige och berättar hur jag gjorde.

Jag heter Houman Sebghati och är scenkonstnär, föreläsare och processledare. När jag kort för den som inte är nyfiken ska förklara vad jag gör kan denne ofta bli förvirrad. Det blir svårt för den som har kämpat med att specialisera sig på en sak och en sak endast, att förstå att det finns vi som har lagt tid och energi på att bli bra på flera saker. Titlar är till för dem som tror att man är det man gör. Ve och fasa. Jag bryr mig inte som tur är utan fortsätter att prata med människor till den rätte dyker upp. Då börjar det nya samarbetet, det nya äventyret. Det var på slutet av 90-talet som jag började musik i en studio som staden hade bekostat för oss ungdomar. Vi gjorde skitiga demos som spred sig på kassettband längst den gröna tunnelbanelinjen och gjorde oss till sägner inte bara i Stockholm utan runt om i Sverige.

Tack vare musiken började jag studera och åkte till Nya Zealand där jag fick med mig den tes som jag nu delar med mig av till ledare, chefer och anställda i publik och privat sektor. Några år senare släppte jag min debutplatta och slog igenom. Men framgången och artistlivet blev för ytligt. När jag för femtioelfte gången stod och lyssnade på en packad snubbe eller tjej på någon nattklubb på en liten ort lång bort, insåg jag att det var dags att göra något annat. Så jag började spela med ett band för ungdomar! Fan vilken skillnad det blev. Inte nog med att det var klart mycket trevligare att köra soundchecken med morgonkaffet istället för att testa mickarna med två öl, nu fick jag faktiskt en utmaning när jag skulle få dessa kaxiga ungdomar att digga det vi gjorde. Efter 12 år som scenkonstnär kan jag lugnt säga att de gillar när vi spelar för dem. Jag fortsatte spela, tog en lärarexamen på universitetet och började föreläsa inom folkbildningen. Ena dagen var jag med lastbilschaufförs-söner som knappt hade träffat någon från storstaden. Dagen efter satt jag med ungdomar i ett miljonprogram och pratade om hur viktigt det är med utbildning. Dessa år var mina hundår och jag tittar tillbaka på dem åren med värme. Sedan kom det en ny växtvärk. Jag var på turné i Norrbotten och gjorde två gigg om dagen. Jag körde turnébussen någonstans mellan Haparanda och Kiruna när det gick upp för mig att jag nu också hade skapat nya begränsningar.

– Varför är jag inte på ett kommunhus nu och föreläser för direktörer, sa jag till vår basist i bandet.
– Ja varför gör du inte det, sa han.

Sagt och gjort. Sju år senare är det exakt det jag gör. Processleder och utbildar ledare. Är jag rädd för att möta människor ibland? Tacka fan för det. I början var det jättenervöst. Pizzarbagarsonen med sjukskriven mamma ska lära de höga hönsen om hur vi kan bättra på våra relationer? Samma kille som har stökat sönder otaliga platser och offentliga rum genom åren. Den elaka rösten skrattade åt mig i mitt eget sinne. Den kritiska rösten som egentligen tillhörde någon annan ville få mig att bli rädd. Den ville lamslå, få mig att ge upp. Men nej, det fick den inte. Hade jag lyssnat på den rösten skulle världen inte få uppleva allt det fina och goda som jag har att komma med. Jag skulle ha svikit min omvärld. Så därför går jag numer upp på morgonen och säger till killen i spegeln att han behövs, inte bara på scenen som musiker, utan även som en ledare som kan förändra sig själv. Och då, kanske då, kan människorna i rummet jag befinner mig inspireras till att förändra sig själva. Det är min förhoppning. Jag tror nämligen inte på att förändra världen. Jag tror på att förändringen kommer inom. Att förändra mig själv. Allt annat är bonus.

När du lägger dig på sängen ikväll, testa att föreställa dig att din säng är din dödsbädd. Föreställ dig att du när du somnar aldrig kommer att vakna upp. Vad kommer du tänka? Jag lovar att dina rädslor kommer att komma. Blir dem jobbiga så låt dem vara det. Jag lovar att dem inte kommer att döda dig. Det är bara känslor. Testa att tänka på något som du hade velat göra, eller något du skulle vilja få ogjort. Är det rädslor? Testa att skriva ner rädslorna. Berätta om dem för någon som kan lyssna. Bearbeta dem. Slutligen: möt dem! Det som väntar sedan är magiskt. Det sägs att man kan gå igenom en dag på två sätt. Antingen att tro att magi inte finns. Eller att det magiska finns i varje sekund. Vad tror du?